stukad men hoppfull

Efter den utdragna självförtroendeknäcken som förhoppningsvis fick sitt slut i förra veckan, håller jag sakta men säkert på att ta mig upp igen. Återfå momentum. Spänna dämonerna framför vagnen, som Bergman brukade säga. En stor hjälp på vägen var den skrivargrupp som jag och en kollega bildat -- vi kämpar båda med varsitt bokmanus som aldrig blir klart och i fredags träffades vi i en intensiv fyratimmarssession och diskuterades varandras texter. Det var jättebra -- för mig i alla fall -- jag fick suverän feedback på mitt material, ett flertal handfasta, konkreta tips på omdisponeringar, förtydliganden, struktur och formuleringar. Jag hoppas att min kollega kände sig lika stärkt efteråt. För min del var det i alla fall ett jättelyft.