om yttrandefrihet

Göran Rosenberg har skrivit om yttrandefrihet och dess kompromisser i Expressen. På många sätt tycker jag att det är en klok artikel -- balanserad, förnuftig, saklig. Och han har rätt, självklart har han rätt. Kompromisslöshet har något fanatiskt över sig och ramarna för vad som får sägas och inte får sägas har förskjutits, på ett problematiskt sätt. "Problemet överlag är dock att det i samhälle efter samhälle har blivit allt svårare att upprätta och upprätthålla det slags oskrivna överenskommelser som måste till för att göra yttrandefriheten politiskt och socialt hållbar", skriver han. Men när han närmar sig kärnan känner jag att något i mig reagerar. "På samma sätt som marknaden är yttrandefriheten i själva verket en komplex juridisk, social och kulturell konstruktion." Det var just det, ja.

Jag har undvikit att skriva om näthatsdebatten av många skäl. Ett är att jag är lite mesig, helt enkelt. Ett annat är att det är så många som skrivit, med så mycket bra och dåliga synpunkter och argument att jag bara inte orkat. Men Rosenbergs artikel -- så balanserad och förnuftig -- pekar på något i detta som jag ändå vill ta upp.

För Rosenberg skriver om det civiliserade samtalet. Ett samtal som pågår i offentligheten, och som nog så väl kan innehålla råsopar och påhopp men alltid på en viss nivå. När Harry Schein gick i klinch med ungvänstern mot slutet av sextiotalet var det inte snälla saker han skrev. När Stig Ahlgren skrev i Vecko-Journalen kunde han vara nog så vass och elak. Och så vidare. Om det görs med stil och finess, med elegans, kan det passera, ja, till och med beundras, om än inte odelat."Vassa pennor" har det funnits ett antal av och många av dem har gått till historien. Men dessa har följt de oskrivna regler och överenskommelser som funnits vad gäller hur man uttalar sig i offentligheten. Och när de någon gång brutit mot dem, har de gjort det i full medvetenhet om vad de gjort.

De svåraste reglerna att lära sig är de som är oskrivna. Som ingår, per automatik, i en viss kultur. Det är därför olika sociala koder fungerar så effektivt för att markera klass eller makt -- de är oskrivna, ibland till och med bara efterlevda genom ett slags halvt medvetande eller en ryggmärgsreflex om hur man gör och hur man inte gör. Det Rosenberg inte skriver, men som jag tänker när jag läser hans artikel, är att bara de som kan de överenskommelser som finns för att göra "yttrandefriheten politiskt och socialt hållbar" har i så fall tillträde till att uttala sig i det offentliga. Och tidigare har det ju varit så -- det har funnits gatekeepers på tidningsredaktioner, insändarredaktioner, bokförlag, radiokanaler, nyhetsbyråer, SVT, i produktionsbolag och på Svenska filminstitutet och så vidare. Det som har skett -- och som många har påpekat -- är en avprofessionalisering av det offentliga samtalet. När vem som helst kan göra en film och lägga upp på youtube, skriva ett blogginlägg, kommentera en artikel eller en facebookuppdatering, eller till och med skriva en roman och ge ut den, då försvinner den där gatekeepingfunktionen. Detta är i grunden positivt. Demokratiserande. Vem som helst, oavsett kunskap om de oskrivna reglerna (kanske med ett slags vulgariserad kunskap om dem av typen "men så får man väl inte säga i det här landet"), kan nu uttala sig i det offentliga. Ja, eller vad vi skall kalla det, eftersom samtidigt har gränsen mellan det offentliga och det privata -- eller gränsen mellan de civiliserade samtalen och "källarhålen" och "underjorden" som Rosenberg kallar dem -- lösts upp. De orden i sammanhanget väcker associationer om något unket och mörkt, det freudianska Detet. Överjaget kontrollerar det civiliserade samhället, Detet regererar i näthatet. Här tycker jag att jag anar den bildades förakt mot de som inte förstår yttrandefrihetens oskrivna regler och "kontinuerliga avstämning".

Kanske piskar näthatet upp mer hat. Att känslan av att vara en grupp stärker de som hatar och lockar fler hatare. Att man sällar sig till mobben, eldar på varandra. I så fall är näthatet djupt problematiskt och sannolikt till och med ett hot mot demokrati och yttrandefrihet. Men tänk om det är så att det hat som i dag kommer till uttryck alltid -- med lite olika förtecken -- har funnits där. Mot invandrare, mot muslimer, mot kvinnor, mot homosexuella, mot judar, mot feminister, kommunister eller högerextermister. I så fall är det först nu vi kan se det, och se omfattningen av det. Det är inte vackert, men kanske är det en nödvändig insikt.

Nej, yttrandefriheten är inte självreglerande. Den styrs både av informella regler och av explicit lagtext.Vem som helst kan tillägna sig den explicita lagtexten (framför allt när man kan googla fram den). De informella reglerna är däremot svårare. Om vi skall styra upp yttrandefriheten så att den bara gäller för de som kan de informella reglerna återgår vi till ett samhälle där den som har språket och de sociala koderna har rätt till en offentlig röst.

Så när Rosenberg avslutar med: "Vad försvaret av yttrandefriheten i dag kräver är därför inte kompromisslöshet utan den politiska och sociala förmågan att ingå de nya kompromisser, formella och informella, som krävs för att säkra yttrandefriheten också i nätets och näthatets tidevarv", har han helt rätt. Nya kompromisser krävs. Och yttrandefriheten är alldeles för viktig för att vi skall glömma bort vem som har makten och rätten att yttra sig.