lördagslänkar

Lyckades skicka in den reviderade artikeln i går. Enormt skönt att ha det gjort -- naturligtvis är jag orolig för att behöva skriva om den igen, eller bli refuserad, men just nu ligger den inte på mitt bord och det är skönt.

Skall försöka komma i väg och se Lovelace å det snaraste. Den hade premiär i går och mottagandet i svenska tidningar har varit ganska ljumt, får man väl säga. Jag har egentligen inte så stora förväntningar på filmen -- det måste vara en av de svåraste berättelserna att skildra, med så många vändningar och så mycket tragik.

Och här kan man läsa om Kinseyinstitutets Masters and Johnson collection.

Den här artikeln -- helt icke-sexrelaterad -- delades på facebook häromdagen. Mycket intressant. Jag tycker att det är helfascinerande med sådana här oväntade språkutvecklingar. Fast jag kan inte se mig själv sluta med punkter i textmeddelanden. Jag är så gammaldags att jag skriver fullständiga meningar och retar mig enormt när jag råkar skicka i väg ett sms med ett korrfel. Nu är nog de flesta jag messar likadana som jag, men annars kan ju språkförbistringen innebära att jag uppfattas som aggressiv och kanske till och med ironisk/sarkastisk fast jag inte är det.

länkar: peggy och bechdel

En intervju med Peggy Sarno som -- tycker jag i alla fall -- fångar hennes personlighet ganska bra. Vill man ha hennes personlighet ännu bättre fångad bör man se filmen, förstås.

Och de fyra biografernas beslut att A-märka filmer som passerar Bechdeltestet fortsätter att producera reaktioner. Nu är det tre av mina kolleger i Stockholm som har skrivit i The Guardian. Läs gärna kommentarerna också -- en del är lite småaggressiva men de flesta illustrerar just det som verkar vara Bechdeltestets styrka: att det provocerar och får folk att tänka efter. Jag är lite nöjd över att artikelförfattarna också zoomar in på slentrianexemplet med porr som jag också kritiserat.

Har kommit över min revideringsångest från i går. Artikeln är snart färdigreviderad och klart bättre.

berg- och dalbanerevidering

Reviderar en artikel som jag fått tillbaka med kommentarer. Och den blir bättre, den vinner i stringens och tydlighet, den får ytterligare några referenser som egentligen är självklara men som jag inte tänkte på när jag skrev, och min egen insikt fördjupas. Ibland har jag fått omdömen som jag inte nödvändigtvis lyckats använda på ett sätt som i mitt eget tycke förbättrar texten, men den här gången blir det klart bättre.

Men. Det ena omdömet -- det mest utförliga och användbara -- var också (bitvis) elakt. Jag tänker inte hänga ut mig själv (eller den anonyma reviewern) genom att återge elakheterna här, men de... kändes. Och jag brukar kunna vara rätt cool med kritik, jag brukar kunna undvika att ta den personligt. Men inte den här gången. Så trots att jag läst det flera gånger för att liksom vänja mig är det lite av en känslomässig berg- och dalbana att revidera: läsa ett parti, känna hur det svider, skriva om, känna sig nöjd, läsa ett nytt parti, dra en suck av lättnad för det inte var elakt, skriva om, känna sig nöjd, stålsätta sig inför det där partiet, och så vidare.

Och så tänker jag: Det är inte så farligt, it's business, not personal, det är bara att bita ihop och göra det. Bara att gneta på.

Och så tänker jag: Artikeln blir bättre. Det är värt det för den blir bättre. På det stora hela var det ett bra omdöme just för att det ger resultat.

om det oförargliga

Jag minns den där historien om twitterprofessorn från i somras. Det var någonstans när jag satt i slutskedet med det där bokkapitlet jag höll på med, och jag minns att jag tyckte (och tycker fortfarande) att självklart är det inte snällt eller väluppfostrat eller ens acceptabelt att säga till någon att man vill spotta den i ansiktet. Och det kanske inte är så smart heller att göra det på twitter där vem som helst kan se det.

Därmed inte sagt att jag tyckte att universitetet agerade riktigt efteråt. Tvärtom, jag blev kall i hela kroppen när jag läste om hur han skulle läxas upp. Nu var det Sydsvenskans formulering och inte universitetets, men det lät fruktansvärt obehagligt. Dels naturligtvis obehagligt för professorn i fråga, även om han ju framstår som tämligen stridbar, att bli kallad till ett möte med sin arbetsgivare på grund av något han uttalat som skulle kunna, enligt arbetsgivaren, "skada universitetet". Men ännu mer obehagligt i sin förlängning -- om människor som arbetar på universitet och högskolor måste vakta sin tunga hela tiden för att inte riskera att stöta sig med folk så skapar det i förlängningen ett klimat som inte är bra. Jag tror helt enkelt att man måste ta en och annan professor som kläcker ur sig invektiv på fritiden (märk väl, detta skedde under semestern) för att inte riskera en miljö där folk inte vågar säga viktiga saker av rädsla för ingripanden ovanifrån. Jag menar, tänk ett universitet eller en högskola bestående endast av oförargliga människor -- för mig är det ett mardrömsscenario. Vad händer med kontroversiell forskning? Vad händer med debatten? Vad händer med den intellektuella nyfikenheten? För mig är det ingen tvekan att för att kunna forska och undervisa med ett öppet sinne krävs högt i tak. En och annan groda är faktiskt ett litet pris att betala för det.

Det var inte bara jag som tyckte det. Academic Rights Watch skrev ett debattinlägg på Aktuella frågor redan i anslutning till nyheten. Någon anmälde Lunds universitet till Justitieombudsmannen. Och bara häromdagen publicerade Academic Rights Watch ett inlägg som påtalar att både påståendet att professorn presenterade sig som professor vid Lunds universitet samt att det var "allmänheten" som reagerade kan ifrågasättas. Man menar att universitetet har böjt sig för vad man kallar en "politisk högerkampanj" i ett inlägg som också föranledde en artikel i Sydsvenskan.

Academic Rights Watch skriver så här:

Inget av detta får tolkas som att universitetet ska göra efterforskningar angående den politiska tillhörigheten hos dem som hör av sig till myndigheten. Det vore olagligt. Poängen är istället att man genom att avhålla sig från den typ av ingripande som man nu gjort mot Svensson säkrar inte bara yttrandefriheten; man garderar sig därmed också mot förtäckt politisk påtryckning. Här finns nyttiga lärdomar att dra.

Jag hoppas verkligen -- JO är tydligen inte färdig ännu -- att det visar sig att Academic Rights Watch inte bara har rätt i princip utan i praktiken också. Om inte är risken att universitet och högskolor blir arbetsplatser där människor varken i tjänsten eller på fritiden vågar säga annat än mesiga truismer framförda i lugn och pedagogisk ton. Och i så fall kan vi lika gärna lägga ner verksamheten.

rating, masters of sex och moralpanik

I vanlig ordning längesedan. Förra veckan innebar ett seminarium/workshop i Köpenhamn som jag var ganska (läs: mycket) nervös inför, men min egen presentation gick bra, de andras var intressanta och det var bra diskussioner. På onsdagen talades det engelska, men på torsdagen var det bara danskar och så jag så då talades det danska men till min enorma förvåning kunde jag följa med och förstå så gott som hela diskussionen. Jag som alltid tänkt att jag är dålig på danska. Fast å andra sidan handlade samtalet om saker jag är väl bekant med -- peer reviewade tidskrifter, arbetsplanering, artikelskrivande, antologiredigering.

Nyheten om A-märkning av film har också nått NY Times Room for Debate. Bland annat apropå det diskuteras det amerikanska rating systemet och en återkommande fråga är varför vi tycker att det är OK att barn och ungdomar ser våld men inte sex. Detta kan man ju fråga sig i Sverige också, men i USA är det mycket mera hårddraget. Ett av mina favoritexempel som jag brukar ta upp med studenterna (och som jag tror att jag nämnt på bloggen också) är att American Pie-filmerna har beteckning "R" (Restricted) i USA men är antingen barntillåtna (två av dem) eller tillåtna från sju år (de andra två) i Sverige. 

Jag antar att läsare av bloggen är medvetna om den nya TV-serien Masters of Sex? Den visas på HBO Nordic -- jag har inte själv sett den ännu (har precis sett färdig hela Breaking Bad och vill dels hämta mig lite, dels avvakta tills jag kan se hela Masters of Sex i ett svep) men boken den bygger på ligger på mitt nattduksbord. Om ni följer Masters of Sex är den här artikeln, från The New Yorker, värd att läsa.

Och så vill jag flagga för den här boken, Moralpanik och lågkultur: Genus- och mediehistoriska analyser 1900-2012 av Klara Arnberg och Tommy Gustafsson. Det är väl lika bra att helt öppet deklarera att jag känner och har jobbat ihop med båda författarna -- Klara Arnberg disputerade i ekonomisk historia på en avhandling om den pornografiska pressen i Sverige och hon och jag har både skrivit och konferenspresenterat tillsammans. Tommy Gustafsson och jag har skrivit ihop och undervisat tillsammans. Det betyder å ena sidan alltså att jag inte är helt objektiv, men å andra sidan att jag faktiskt vet hur duktiga de båda är. Den här boken är hett efterlängtad av undertecknad och, lika bra att erkänna det också: jag önskar att jag själv hade kommit på den.

nymphomaniac

Att säga att jag ser fram emot Lars von Triers Nymphomaniac är kanske fel. Men en film som ligger så klockrent i anslutning till mitt forskningsområde -- film och sexualitet -- måste jag ju bara se. Nyhetsbevakningen har ju fokuserat på det explicita i den, och jo, naturlitvis är jag nyfiken på hur den digitala tekniken har använts för att sudda ut gränserna mellan kända skådespelare och deras body doubles genitalier. Ändå är det mer än så -- jag är nyfiken på själva berättelsen, på genusperspektivet, på skildringen av sexualiteten per se generellt men också mer specifikt den kvinnliga sexualiteten. Bara affischen (eller i alla fall en av affischvarianterna) med två parentestecken som ser ut som ett stiliserat kvinnokön och samtidigt är just det, parentestecken... (och som på filmens webbsida öppnar sig när man scrollar ner...!)

 Dessutom har jag fått för mig att von Trier gör en filmhistorisk anknytning till den svenska filmen Anita - ur en tonårsflickas dagbok från 1973. Jag fick för mig att jag först läste om kopplingen på FLM:s blogg, men när jag letar på deras hemsida hittar jag inte inlägget. I Anita spelar Stellan Skarsgård en psykologstudent som försöker behandla och därmed rädda en nymfoman, spelad av Christina Lindberg. I Nymphomaniac har jag fått för mig att Skarsgård spelar en man som räddar Charlotte Gainsborgs rollfigur (huvudpersonen, nymfomanen, alltså) undan en misshandel och som hon sedan berättar om sitt erotiska liv för.

Samtidigt tycker jag inte om Lars von Trier. Jag tycker inte att hans filmer speglar någon som helst kärlek till människan, utan tvärtom har något manipulativt och cyniskt, ja, nästan ondskefullt över sig. We are all pawns in his game, så att säga -- rollfigurer, skådespelare och publik.

två förtydliganden

I Stockholm. Disputation i morgon. Jobbar på med diverse. Skriver. Samlar mig inför massiv tentarättning (eller, ja, inte så farligt massiv med tanke på att jag bara har 33 tentor att läsa...)

Förtydligande apropå förrförra inlägget: Harry Reems dömdes men överklagade och frikändes. Så domen verkställdes aldrig.

Förtydligande apropå förra inlägget: Det är alltså inte jag som säger att sexualiteten har en inneboende skam, utan artikelförfattaren. Bara för att jag menar att det finns en skam kopplad till sexualiteten betyder inte det att den nödvändigtvis är inneboende.

sexualitetens inneboende skam

I artikeln "The Inherent Shame of Sexuality" (publicerad i British Journal of Psychotherapy 22 (2), 2005) utgår Phil Mollon från Sigmund Freuds tanke att civilisationen och sexualiteten befinner sig i något slags konflikt och försöker förklara varför vi, trots att vi lever i ett tillsynes frigjort samhälle, fortfarande känner upplever sexualiteten som oroande och skamfylld. Mollon menar att sexualitetens "biological imperative threatens the symbolic nature of our socio-cultural world and personal identity. The development of the symbolic socio-cultural world may actually have depended upon the repression of sexuality" (s. 167).

Efter de senaste dagarnas diskussion apropå den nyutgivna boken Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson kan man känna en viss skepsis mot psykoanalys. Jag har ännu inte läst boken, men såvitt jag kan förstå utifrån recensionerna handlar den om hur psykoanalytiska idéer om undanträngda övergrepp som måste återgestaltas fick sådant genomslag i undersökningen av Thomas Quick/Sture Bergwall att han kunde fällas för mord trots att bevis saknades. Psykoanalytiskt influerade idéer har länge (mellan ungefär mitten av sjuttiotalet och mitten/slutet av nittiotalet, kanske?) varit starka inom filmteori, men utsattes för skarpa angrepp under det sena nittiotalet och tidiga 2000-talet. Det där är egentligen en lång diskussion, men låt mig kortfattat säga så här: Å ena sidan är jag ganska bekant med (filmteoretisk) psykoanalytisk idé- och begreppsvärld och upplever den som spännande, tankeväckande och förförisk. Å den andra sidan vill jag helst ta det med en rejäl nypa salt -- inte minst just för att den är så förförisk. Det är också en stor skillnad mellan att analysera filmer utifrån psykoanalytiska idéer och, exempelvis, döma en person i domstol utifrån en ganska svajig idé om återgestaltningar från det omedvetna. (Däremot att båda företeelserna förekom ungefär samtidigt i tid visar på psykoanalysens genomslagskraft under en viss period, vilket i sig är problematiskt.)

Anyhow: Med denna reservation uttalad, kan jag återgå till att försöka sammanfatta Mollons artikel. Mollon menar att sexualiteten är förvisad från språket -- vi refererar ofta till sexualitet men genom allusioner snarare än i explicit tal. På motsvarande sätt kommunicerar vi sexuella intentioner, menar Mollon, inte genom nakenhet utan genom klädsel och beteende. Eftersom sexualiteten finns utanför språket, finns den alltså också utanför den symboliska ordning som språket står för. (Detta är en vanlig föreställning inom psykoanalytisk lingvistik, om att språket å ena sidan skapar ordning och förståelse men samtidigt också skapar en klyfta mellan oss och världen, mellan det språket refererar till och det språkliga uttrycket -- jag kan säga så mycket som att det är en föreställning som jag personligen tycker att det ligger något i även om jag kanske inte vill tillskriva det riktigt den starka betydelsen som görs exempelvis i den här artikeln.) Mollon skriver att "We feel shame if found lingustically naked, without semiotic covering, just as we do without our physical clothes [...]. Shame is associated with whatever is outside the discourse, whatever cannot be spoken of." (s. 174) Men i och med att språket innebär en separation från världen, finns det en stark längtan efter att slippa undan från den symboliska ordningen genom sexualiteten, vilket samtidigt väcker en rädsla och en upplevelse av hot eftersom man i och med den sexuella akten förlorar sitt symboliska "jag". "Sexuality" skriver Mollon i en referens till Freud, "is the hole in the symbolic, tantalizing, seductive, gathering all that is banished and repudiated from the symbolic self." (s. 175) Och eftersom sexualiteten därmed är skrämmande, blir den också hela tiden förskjuten från språket och kläs i "fig leaves" (s. 176), det vill säga allusioner snarare än direkta referenser, vilket i ett slags cirkel -- ond eller god -- fortsätter att göra den skrämmande.

OK. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Sökte på Phil Mollon och hittade en webbsida om Psychoanalytic Energy Psychotherapy. Den innehåller en rad reservationer om metodens effekter och möjligheter, på ett sätt som framstår som ganska ärligt, men samtidigt tycker jag själv att det låter lite hokus-pokus. Men jag är ju en hopplöst rationell och tråkig common sense-akademiker.

Och ändå: Det finns något slags skam kopplad till sexualitet som har att göra med dess relation till det sociala. Detta kan hänga ihop med vårt sätt att aldrig tala direkt om sexualitet -- vilket som kommer först vill jag låta vara osagt. Är skam en socio-kulturell konstruktion eller har den evolutionspsykologiska grunder (eller både och)? Är skam något som förtrycker människor eller är den något bra, som styr oss mot ett socialt fungerande beteende (eller både och)? Jag ställer fortfarande ungefär samma frågor efter Mollons artikel som jag gjorde innan jag läste den.