sexualitetens inneboende skam

I artikeln "The Inherent Shame of Sexuality" (publicerad i British Journal of Psychotherapy 22 (2), 2005) utgår Phil Mollon från Sigmund Freuds tanke att civilisationen och sexualiteten befinner sig i något slags konflikt och försöker förklara varför vi, trots att vi lever i ett tillsynes frigjort samhälle, fortfarande känner upplever sexualiteten som oroande och skamfylld. Mollon menar att sexualitetens "biological imperative threatens the symbolic nature of our socio-cultural world and personal identity. The development of the symbolic socio-cultural world may actually have depended upon the repression of sexuality" (s. 167).

Efter de senaste dagarnas diskussion apropå den nyutgivna boken Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson kan man känna en viss skepsis mot psykoanalys. Jag har ännu inte läst boken, men såvitt jag kan förstå utifrån recensionerna handlar den om hur psykoanalytiska idéer om undanträngda övergrepp som måste återgestaltas fick sådant genomslag i undersökningen av Thomas Quick/Sture Bergwall att han kunde fällas för mord trots att bevis saknades. Psykoanalytiskt influerade idéer har länge (mellan ungefär mitten av sjuttiotalet och mitten/slutet av nittiotalet, kanske?) varit starka inom filmteori, men utsattes för skarpa angrepp under det sena nittiotalet och tidiga 2000-talet. Det där är egentligen en lång diskussion, men låt mig kortfattat säga så här: Å ena sidan är jag ganska bekant med (filmteoretisk) psykoanalytisk idé- och begreppsvärld och upplever den som spännande, tankeväckande och förförisk. Å den andra sidan vill jag helst ta det med en rejäl nypa salt -- inte minst just för att den är så förförisk. Det är också en stor skillnad mellan att analysera filmer utifrån psykoanalytiska idéer och, exempelvis, döma en person i domstol utifrån en ganska svajig idé om återgestaltningar från det omedvetna. (Däremot att båda företeelserna förekom ungefär samtidigt i tid visar på psykoanalysens genomslagskraft under en viss period, vilket i sig är problematiskt.)

Anyhow: Med denna reservation uttalad, kan jag återgå till att försöka sammanfatta Mollons artikel. Mollon menar att sexualiteten är förvisad från språket -- vi refererar ofta till sexualitet men genom allusioner snarare än i explicit tal. På motsvarande sätt kommunicerar vi sexuella intentioner, menar Mollon, inte genom nakenhet utan genom klädsel och beteende. Eftersom sexualiteten finns utanför språket, finns den alltså också utanför den symboliska ordning som språket står för. (Detta är en vanlig föreställning inom psykoanalytisk lingvistik, om att språket å ena sidan skapar ordning och förståelse men samtidigt också skapar en klyfta mellan oss och världen, mellan det språket refererar till och det språkliga uttrycket -- jag kan säga så mycket som att det är en föreställning som jag personligen tycker att det ligger något i även om jag kanske inte vill tillskriva det riktigt den starka betydelsen som görs exempelvis i den här artikeln.) Mollon skriver att "We feel shame if found lingustically naked, without semiotic covering, just as we do without our physical clothes [...]. Shame is associated with whatever is outside the discourse, whatever cannot be spoken of." (s. 174) Men i och med att språket innebär en separation från världen, finns det en stark längtan efter att slippa undan från den symboliska ordningen genom sexualiteten, vilket samtidigt väcker en rädsla och en upplevelse av hot eftersom man i och med den sexuella akten förlorar sitt symboliska "jag". "Sexuality" skriver Mollon i en referens till Freud, "is the hole in the symbolic, tantalizing, seductive, gathering all that is banished and repudiated from the symbolic self." (s. 175) Och eftersom sexualiteten därmed är skrämmande, blir den också hela tiden förskjuten från språket och kläs i "fig leaves" (s. 176), det vill säga allusioner snarare än direkta referenser, vilket i ett slags cirkel -- ond eller god -- fortsätter att göra den skrämmande.

OK. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Sökte på Phil Mollon och hittade en webbsida om Psychoanalytic Energy Psychotherapy. Den innehåller en rad reservationer om metodens effekter och möjligheter, på ett sätt som framstår som ganska ärligt, men samtidigt tycker jag själv att det låter lite hokus-pokus. Men jag är ju en hopplöst rationell och tråkig common sense-akademiker.

Och ändå: Det finns något slags skam kopplad till sexualitet som har att göra med dess relation till det sociala. Detta kan hänga ihop med vårt sätt att aldrig tala direkt om sexualitet -- vilket som kommer först vill jag låta vara osagt. Är skam en socio-kulturell konstruktion eller har den evolutionspsykologiska grunder (eller både och)? Är skam något som förtrycker människor eller är den något bra, som styr oss mot ett socialt fungerande beteende (eller både och)? Jag ställer fortfarande ungefär samma frågor efter Mollons artikel som jag gjorde innan jag läste den.