den inre polisen

För något år sedan skrev jag om hur amerikanska studenter på "spring breaks" hade börjat bete sig mera sansat och försiktigt. De mytomspunna spring breaks är/var tillfällen för fylle, galenskap, unga kvinnor som visar brösten -- "Girls Gone Wild" -- och så vidare. Men enligt den artikel jag länkade till hade folk blivit mer försiktiga helt enkelt av den anledningen att bilder från sådana tillfällen kunde spridas på nätet och leda till att man kunde råka ut för att en framtida möjlig arbetsgivare hittade den.

Häromveckan, apropå Expressens och Researchgruppens avpixlande av Avpixlat, ställde jag frågan om hur man kan inbilla sig att man är anonym på nätet, att "nobody knows you're a dog".

I dag skrev Marcin de Kaminski i Sydsvenskan om den "inre polisen" -- hur vi, när vi inser att vi är övervakade, försöker kontrollera vårt eget beteende. Han gör en historisk tillbakablick till Östtysklands övervakningsorgan Stasi, och skriver att Stasi inte bara var enormt stort, utan också "väldigt framgångsrik i var att inprägla känslan av att vara övervakad i en stor del av befolkningen." Han fortsätter: "Genom att effektivt omvandla snuten på gatan till snuten i huvudet hos helt vanliga medborgare möjliggjordes ett slags passivt järngrepp med lydnad som resultat."

Båda exemplen ovan -- spring breakers som har lugnat ner sig och mitt ifrågasättande av anonym nätnärvaro -- kan sägas vara exempel på den där inre polisen. I det första fallet var det ju dock inte någon statlig spaning eller övervakning utan bara det enkla faktum att saker och ting kan ligga kvar på nätet och bli hittade av någon som till exempel en framtida arbetsgivare. Och de Kaminski tar upp betydligt mer allvarliga fall, som att människor i Tyskland i en undersökning uppgav att de skulle dra sig för att kontakta exempelvis beroendekliniker och psykoterapeuter eftersom det någon gång skulle kunna användas mot dem.