you're a dog

Jag är kluven inför Expressens stora avslöjande om de som kommenterat rasistiskt på olika sajter som exempelvis Avpixlat. Jag är inte ensam om denna motstridighet -- i går hade Sydsvenskan två kultursidesartiklar av två skickliga journalister, Andreas Ekström och Anders Mildner, där den ena tyckte att avslöjandet var rätt (Ekström) och den andra tyckte att det var fel (Mildner).

Självklart är det viktigt att granska politiker. Dubbelmoral och hyckleri inom politiken är både tacksamt att ge sig på men också av betydelse för det förtroende vi känner för dem. Om man då upptäcker att en politiker offentligt säger en sak och privat eller under anonymitetens skydd säger något helt annat, eller anställer människor svart eller låter bli att betala TV-licens eller vad det nu kan vara, så finns det en rimlighet i att avslöja det. Om nu SD säger att de inte är rasistiska utan invandringskritiska, och så visar det sig att det finns flera SD-politiker som gör superrasistiska uttalanden i kommentarsfält... tja, då blir det ju ett glapp mellan vad partiet säger och vad de verkligen står för.

Men samtidigt kan jag tycka att om man säger något i tron att man är anonym, så kanske man borde få förbli anonym. Så länge man faktiskt inte uttalar ett hot mot någon reell, utpekad person. Jag vet inte om jag håller med Mildner om att man måste kunna vara anonym (jag tror att jag gör det), men om det finns en möjlighet att vara det och man tror att man är det, så är det inte helt juste att avanonymisera. Eller det finns ett etiskt dilemma i det. Låt oss säga att det inte var Avpixlat utan Familjelivs kommentatorer som hade blivit avanonymiserade. Människor med förlossningsskador eller problem med sina barn eller äkta makar. Och jag lovar, det sägs många märkliga saker i Familjelivs forum (det finns till och med en särskild twitteradress med familjelivcitat). Bakom deras användaridentiteter kan det ju finnas politiker eller skollärare eller andra samhällscentrala personer. Men de säger vad de säger i ett sammanhang där de tror sig vara anonyma. Mildners exempel är kanske mer rakt på: "Men jag gissar att glädjen skulle lägga sig rätt snabbt den dag den yttersta högerkanten upprättar ett motsvarande register av vänstersidan. Eller när någon av politiska skäl hänger ut dem som väljer att skriva anonyma kommentarer i en vanlig dagstidning."

Men sedan, å andra sidan (igen!), hur kan man tro att man är anonym på nätet? Hur, efter alla FRA och Ipred och Snowden och alla andra lagar och avslöjanden kan man överhuvudtaget inbilla sig att, som det hette i The New Yorker 1993, "On the Internet, nobody knows you're a dog"? Internet är som att ställa sig ute på gatan och dela ut flygblad. Med eller utan mask för ansiktet. Kanske ingen bryr sig, kanske ingen frågar efter ditt namn, men om någon med den rätta tekniken, makten och kunskapen vill identifiera dig så är det fullt möjligt.

Och samtidigt (igen!), bara för att möjligheten finns -- är det då rätt att göra det?

För mig är the jury still out. Men jag lutar åt att anonymiteten ändå -- trots näthat, rasism och troll -- har lett till att vi plötsligt vet mycket mer om människor och deras känslor och åsikter än vi visste tidigare. Den har alltså gjort oss klokare. Att de saker vi vet kanske inte är så roliga saker hör inte hit. Anonymiteten har också inneburit att människor har kunnat dela saker som kanske är skambelagda eller traumatiska med andra människor som kanske varit med om liknande saker och har därmed kunnat ha en terapeutisk funktion.