lite youtube-länkar

Sitter och arbetar med ett antologikapitel om Call Girl. Det har länge legat och grott -- ända sedan förra våren, i princip -- men i vanlig ordning är jag i sista minuten med att få ihop det. Till min glädje upptäckte jag att det där Kvällsöppet-avsnittet med Olof Palme och Shirley MacLaine ligger ute på youtube. Det är, alldeles oavsett vad man har för politiska synpunkter eller rent personliga synpunkter på Palme eller MacLaine, ett ganska fantastiskt program som ett slags historisk jämförelse med hur TV ser ut i dag -- det är tystlåtet. Palme och MacLaine pratar så lågmält att jag fick skruva upp volymen. Det betyder inte att de inte har en ganska animerad diskussion, men de pratar stillsamt. Dessutom är det ganska enkelt utfört i antalet kamerainställningar och kamerarörelser.

Det är alltid kul att titta på gammal TV för man ser hur mycket TV-mediet har utvecklats (eller degenererats, hur man nu vill se på det). Men om Studio S-debatten om videovåld känns tafatt och klumpig i efterhand, känns det här ganska sofistikerat.

Via en kollega som för närvarande ägnar sig åt forskning vid Danska Filminsitutet hittade jag den här bloggposten, om Carl Th Dreyers smoking som hamnade hos Lars von Trier. Enligt bloggen är det alltså den smokingen som von Trier hade på sig under eftertextpratet på varje avsnitt av TV-serien Riget (1994).

och så är...

... The Sarnos på tapeten igen, den här gången som film på festivalen CineKink NYC. I den här artikeln får den ett jättepositivt omdöme, vilket gläder mig. I samma artikel fast lite längre ner handlar det om Buck Angel ("the man with a pussy") och filmen Mr. Angel som också skall visas på festivalen.

arbete och så en missbruksdebatt

Det känns som att jag jobbar och jobbar och aldrig kommer fram. Men så i dag tittade jag lite bakåt i tiden och insåg att jag skickat i väg tre texter sedan jag kom hit -- i olika stadier av färdigt, naturligtvis (och en har jag redan fått tillbaka med ändringsförslag) -- och så tänker jag att jag nog visst kommer fram i alla fall. Just nu håller jag på med ytterligare en som snart skall i väg den med. Och tidigare i dag petade jag med en samförfattad text som också skall i väg snart.

Det pratas mycket om heroinmissbruket i USA just nu, med anledning av Philip Seymour Hoffmans bortgång. Eftersom jag dessutom precis håller på att läsa Stephen Kings Under the Dome, där en person har ett berooende av oxycontin vilket gör henne sårbar för utpressning, fastnade jag för den här artikeln i Huffington Post.

lite söndagslänkar

Om sex på film och hur det drabbar de som agerar -- huvudsakligen kvinnorna.

En ganska obehaglig text om Shirley Temple. Inte direkt till innehållet -- för det är, såvitt jag kan bedöma, korrekt, utan i sin lite insinuanta och sensationalistiska retorik som nästan får det att låta som om Shirley Temple själv, vid fyra eller fem års ålder, var medveten om vilken typ av signaler hon skickade ut. Även om jag själv tycker att de sexuella anspelningarna i barnsammanhang är obehagliga, tror jag också att det är en fråga om att läsa en annan tid med glasögon från vår tid.

Och så, meanwhile på andra sidan Atlanten: Är det så illa ställt med yttrandefriheten på svenska universitet och högskolor? Academic Rights Watch har kommit med sin årsrapport för 2013. Man pekar ut New Public Management som en anledning till det krympande utrymmet för akademisk yttrandefrihet. Jag tänker genast på en artikel som cirkulerade bland kollegerna: "If You're so Smart, Why Are You Under Surveillance" (länken tillgänglig via universitetsserver men verkar finnas lite här och där om man googlar artikelrubriken) av Chris Lorenz, publicerad i Critical Inquiry 2012.

avslöjande jeopardy

Jeopardy är inte riktigt min grej. Jag har en amerikansk kollega som varit med -- tyvärr har jag inte sett det eftersom det sändes i USA när jag var i Sverige (i höstas) -- och det är ju lite coolt. Men den här bilden är både avslöjande och obehaglig.

Trots alla debatter därhemma om Lilla hjärtat och Tintin och tårtor är vi fortfarande ganska långt under medvetandenivån här vad gäller rasism. Samtidigt finns det något akut över rasfrågor i USA på ett sätt som inte är lika påtagligt hemma. Jag säger inte detta för att underskatta rasismen i det svenska samhället, för den har djupa rötter och ligger som ett ondsint mörker under ett slags allmän konsensus om jämlikhet och det svenska. Men kanske har den där upplevelsen av det akuta också med medvetandenivån att göra? Exempelvis tror jag inte att en motsvarande frågeradsrubrik skulle dyka upp i svenska Jeopardy (rätta mig gärna om jag har fel!). Och jag tror att de där collegekidsen själva skämdes.

deadline, deadline, deadline

Jobbar mot klockan -- skickade in en försenad text i förrgår och fick direkt kasta mig över en annan. Den skall lyckligtvis inte ta så lång tid eftersom det mesta redan finns i föredragsform. Och sedan är det en till, som också lyckligtvis redan finns i föredragsform men som behöver ytterligare en del arbete.

Annars är den bästa nyheten att solen börjat värma. I två-tre dagar har det nu varit plusgrader och i två dagar också starkt solsken. Gatorna är fulla med slask och vatten eftersom enorma mängder snö smälter i en takt som jag aldrig sett maken till och eftersom det fryser under natten blir det väldigt halt. Men i alla fall. Tydligen skall det komma en köldknäpp till i nästa men inte så kallt som 26 minusgrader. Hoppas jag i alla fall.

porrmissbruk

Det här var -- i alla fall från mitt perspektiv -- inte oväntat. Som läsare av bloggen säkert noterat, har jag länge varit skeptisk till idéer om "porrimpotens" och "porrmissbruk".

Varför har jag varit det? Dels för att, som filmvetare, är jag väl bekant med begreppet moralpanik och som svensk filmvetare har jag läst en hel del om bland annat videovåldsdebatten. Ny teknik och nya konsumtionsmönster väcker farhågor och oro. Det betyder inte att dessa alltid är opåkallade, det betyder bara att när folk börjar prata om att något nytt är farligt skall man ta det med en nypa salt. (När jag under avhandlingsarbetet gick igenom gamla Bildjournalen från femtiotalet fanns där en liten notis om hur den nya innefrisyren hos flickor -- hästsvans -- skulle leda till "eskimosjukan", det vill säga att flickorna skulle drabbas av håravfall när de drog åt håret så hårt.)

Dels också för att konsumtion av porr fortfarande är skuldbelagt. Om man upplever att man tittar mycket på porr är det kanske inte så konstigt att man känner sig oroad över det. I artikeln står det att många som rapporterar ett beroendebeteende har "have religious values that conflict with their sexual behavior and desires". Det förvånar mig inte alls.

Jag vill understryka att bara för att jag är skeptisk betyder inte det att jag helt utesluter att enskilda personer kan ha reella problem med sin porrkonsumtion.

Uppdatering: Såg nu att Jezebel har ett längre inlägg om det.

och så philip seymour hoffman än en gång

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag tjatar -- Philip Seymour Hoffman är väl värd att läsa om, om och om igen. Här är Anthony Lane i The New Yorker.

shirley temple black

Shirley Temple, strålande barnstjärna under trettiotalet, har gått bort vid 85 års ålder. Sedan över sextio år hette hon Shirley Temple Black. För mig är hon kanske mest anmärkningsvärd som kvinnan som attackerade Mai Zetterlings Nattlek vid San Francisco Film Festival på sextiotalet, något som faktiskt väckte så mycket uppmärksamhet att NY Times nämner det i minnesrunan. Hon tyckte att filmen var "pornography for profit".

För det stora flertalet filmvetare är hon naturligtvis mest intressant just som barnstjärna, som eskapism för en stor publik som led under depressionsåren, och som, i efterhand, ett slags märklig barnkvinnofigur med mångtydiga betydelser, inte alla av den gulliga arten.

Uppdatering: I Sverige överskuggas naturligtvis nyheten av att Alice Babs också har gått bort. Här är en TT-artikel om Shirley Temple.

stuart hall

Seminariet avklarat och allt gick bra. Vi hade ett mycket givande samtal om de bidrag till antologin som behandlades och om antologin generellt. Precis som jag har konstaterat vid tidigare tillfällen så finns det faktiskt få saker som är så roliga och stimulerande som att sitta med en grupp människor som förenas av ett övergripande område eller tema men som har egna infallsvinklar och särskilda intressen. Det är i sådana situationer som jag känner mig privilegierad som akademiker.

Nu på morgonen nåddes jag av nyheten att Stuart Hall har gått bort. Som en av huvudfigurerna vid Birmingham Centre for Contemporary Cultural Studies under sextio- och sjuttiotalen och överlag en av de viktigaste intellektuella långt därefter, uppfattar jag att Stuart Hall har spelat en stor roll i mitt eget akademiska liv. Redan som grundstudent formades många av mina grundläggande tankar om hur saker och ting hänger ihop av idéer som kommer rakt ur Cultural Studies och Stuart Hall. Trots att jag senare har ifrågasatt en del av dem, finns de ändå kvar som ett stråk i mitt medvetande. Och jag är inte ensam om det på något sätt. Det är inget dåligt arv att lämna efter sig.

och så en liten twist på det

Har snart läst ut Georgina Spelvins bok. I förra veckan när jag skrev om att jag hade påbörjat den, gjorde jag ju en liten notering om att den var utgiven på eget förlag och funderade lite på fördelar och nackdelar med det. Nu, när jag börjar närma mig slutet, har hon faktiskt ett parti i boken som handlar om just det. Hon berättar hur hon har skrivit och skrivit och den har blivit ungefär så lång som sådana självbiografier brukar vara och så låter hon vänner och bekanta läsa den. Både för att ha en chans att hojta till om det är något som de inte vill ha skrivet om sig själva, men också för att komma med konstruktiv kritik. En av dessa läsare tycker att hon måste göra om den helt eftersom läsarna inte är intresserade av hur hon gillade att fiska med sin pappa när hon var liten, utan de vill veta "how big Harry Reems' cock is".

Det blir en intressant lite självmedveten twist där, för boken innehåller beskrivningar av manliga kroppar och könsorgan, kommentarer kring stora och små bröst, och entusiastiska (om än inte alltid så detaljerade) sexskildringar. Nu kan man ju börja fundera över om dessa är tillagda på grund av den konstruktiva kritiken eller om de fanns där från början. Om de är ett svar på en idé om förväntningar eller inte. Jag säger inte detta för att jag inte tror att självbiografin är ärlig eller autentisk utan jag säger detta just på grund av det avsnittet som handlar om responserna på hennes första utkast.

Georgina Spelvin är, precis som Harry Reems var, en nykter alkoholist. Hon berättar både om sitt drickande och sitt tillnyktrande i boken. Mitt intryck, utifrån boken, är att hon är smart. Och jag tänker mig att hon skrev om de där läsarresponserna i akt och mening att sätta just den twisten där.

Uppdatering: Här är en ganska rörande recension.

that's rentertainment

En sak som jag gillar här är filmutbudet. Naturligtvis är det svårare att se europeiska filmer (Nymphomaniac har premiär på video-on-demand här i mars, till exempel), men bara en sådan simpel sak som Netflix har långt större utbud i USA än hemma. Här finns ett par multiplexbiografer i köpcentrumområden, en artcinema (det var där jag såg Llewyn Davis), i vår kommer man att hålla den årliga Ebertfest, trots att Roger Ebert är bortgången, och så, det kanske mest fantastiska av allt, en fristående videobutik (dvs inte någon kedja som Blockbuster eller så) som heter That's Rentertainment och som har hur mycket film som helst. Det kostar 2.50 att hyra en film. Gamla filmer får man behålla i tre dagar, nysläppta en dag. Och, som det kunde vara förr därhemmavid, sitter det folk i kassan som är intresserade av film. (Jag hade i och för sig strax innan jul en initierad diskussion om Stephen King-filmatiseringar med en anställd på den stora dvd-kedjan i Sverige, så jag skall inte vara alltför negativ.)

Det finns ju lite smårester av detta kvar därhemma, men på det stora hela är det ju kedjorna som dominerar och så vidare värst dominerar de ju egentligen inte -- all reklam om hur man får filmen för en krona om man handlar godis för en viss summa eller hur det nu är låter ana att kommersen inte löper på helt lysande. Men Urbana-Champaign är till storleken något större än Lund och lyckas ändå upprätthålla den här butiken. Och jag är tillräckligt gammaldags för att vara glad för det.

seminarieorganisation

Seminariet i helgen upptar en hel del av min tid just nu. Jag får erkänna att en stor del av den tiden, i sin tur, går åt till improduktivt bekymrande och stressande. Det är inte min talang i livet att organisera get-togethers av det här slaget -- det var tydligt under Stockholmsseminariet och det blir ännu tydligare här. Men jag tror att allt är på plats nu. Seminariedeltagarna har skickat ut material och det ser ut som om det kan bli ett bra och givande seminarium. Jag har bokat restaurang och hotell och tack vare en kollega på plats har seminarielokalen varit bokad sedan i höstas.

Hoppas nu bara att vädret inte sätter alltför mycket käppar i hjulet för oss.

mer om philip seymour hoffman

Hela nätet är ju fullt av Philip Seymour Hoffman-hyllningar. Det är ju fint, men för mig kan inte den där fasansfulla känslan av livets förgänglighet och dödens oåterkallelighet lindras av alla vackra ord. Ändå kan jag inte låta bli att läsa. Här är en av A. O. Scott i NYTimes som berörde mig särskilt.

flytande manlig sexualitet

Intressant i Kinsey Confidential om unga mäns (eventuellt) flytande sexualitet. En känd studie av psykologen Lisa Diamond, Sexual Fluidity, diskuterade kvinnors flytande sexualitet -- samkönad, bisexuell, heterosexuell -- och konstaterade att det tycks finnas en viss tendens hos kvinnor att glida över de stabila gränser vi tänker oss finns för de sexuella identiteterna. I en artikel av genushistorikern Leila J Rupp ("Sexual Fluidity ’Before Sex’”, Signs, Vol. 37, No. 4, 2012) påpekar Rupp att det kan vara värt att hålla i åtanke att historiskt sett har kvinnor haft fler möjligheter att utforska samkönade sexuella relationer än män. Eftersom den lesbiska sexualiteten betraktades som icke-penetrerande (penislöst och därmed inte "på riktigt") har den varit mer osynlig i samhället. Och eftersom den var icke-reproduktiv var den inte heller ett hot mot den arvsrätt som äktenskapet skulle borga för.


Men nu finns det alltså en undersökning som antyder att också mäns sexuella identiteter skulle kunna vara flytande. En tolkningsmöjlighet som framhålls, enligt den ovan länkade Kinsey Confidential-artikeln, är att det skulle kunna vara unga män som besvarat enkäten som har "skojat bort" frågan. Men man skulle också kunna säga att det finns en iver i att förklara bort resultaten som oärliga skämt eftersom icke-stabil manlig sexuell identitet är mer hotfull eller obehaglig än en kvinnlig.

philip seymour hoffman

Det är lite fascinerande hur bortgången av en person man aldrig mött eller känt ändå kan gripa en. När nyheten om Philip Seymour Hoffmans bortgång nådde mig för ett par timmar sedan kände jag en sådan tomhet. Fyrtiosex år! Det fanns så många roller kvar i honom, det känns som om det är en halv karriär av fantastiska karaktärer och figurer som vi går miste om.
 Här är en sammanfattning.

NY Times.

Jan Lumholdt har skrivit i Svenska Dagbladet.

Hela facebook är fyllt med kommentarer och hyllningar. Jag kan ändå tycka att de tio klipp med Hoffman som Indiewire lagt ut är de mest talande. Sorgligt är det i alla fall.