reaktion på hat

Det har varit en liten storm här på campus. Metaforiskt alltså. När det var som allra kallast här, stängde skolorna, men universitetet höll öppet. En del studenter reagerade illa på twitter och i sociala media. Ansvarig för beslutet är chancellor här på universitetet och är Asian-American och kvinna. Raskt spreds invektiv av rasistisk och sexistisk art på twitter (jag tänker inte upprepa dem men några citeras i den länkade artikeln). Jag blev först varse om detta via mail som gick ut från motsvarande studentkårens ordförande och någon kommitté på campus, som uttryckte sitt stöd för the chancellor.

I dag gick hon ut med en kommentar i Inside Higher Ed. Jag tycker den uttrycker en hel del klokhet. Bland annat säger hon att

People have asked me whether the attacks disturbed me.
Yes.
Not necessarily on a personal level, because many of the comments could be dismissed as juvenile, notwithstanding the offensive language. [---] What was most disturbing was witnessing social media drive a discussion quickly into the abyss of hateful comments and even threats of violence. I shudder to think what might happen if that type of vitriol were directed at a vulnerable member of our student body or university community.
The negative comments, as offensive as they were, are protected speech. But what is protected expression and what is the level of discourse we as educators expect from our students can be very different things. And the size of that gap – so evident this week – is what has been most disappointing.

Bra talat.

state of the union

Det var en häftig upplevelse att se State of the Union-talet i går, i stället för att bara läsa om det/se det i efterhand. (Jag ser fram emot att se Oscarsgalan i realtid också -- det har aldrig legat för mig att stanna uppe hela natten för att följa den.) Det var flera saker som var intressanta, inte minst hur folk applåderade och reste sig eller satt kvar och lät bli att applådera. Självklart följde det partiuppdelningen, men bara till viss del. Han talade om en massa saker, bland annat om kvinnors möjligheter att arbeta och om arbetslöshet, och, inte minst, han talade om att USA behöver en invandringsreform -- för att underlätta för människor att komma hit. Ihop med de youtube-klipp jag sett av Pete Seeger sjungandes "This Land is Your Land" tänkte jag på USA som invandringsland och hur inkluderande det är. Å ena sidan, sade Obama, måste arbetslösheten minska, å den andra måste vi ha hit folk som kan jobba. Och det ena utesluter inte det andra.

Såg i Chicago Sun-Times att man tyckte att han kunde gott sagt mer om detta, eftersom det är en viktig fråga inte minst för en stad som Chicago som "thrives on the unfettered energy of immigrants." Också New York Times tyckte att han kunde ha tryckt mer på den här frågan.

Skall se om jag lyckas skriva mer om detta -- har funderat väldigt mycket på det den senaste tiden. 

zlatan och volvo

Amerikanerna är ju inte överdrivet intresserade av fotboll. De är ju sportintresserade, men de stora folkliga sporterna i USA är ju främst baseboll och amerikansk fotboll. Lustigt också att så bra som amerikanerna har varit på att exportera film och i viss mån TV och musik, så har de aldrig lyckats exportera sina bollsporter. Och européerna och sydamerikanerna äger fotbollen. Trots det har det faktiskt dykt upp en och annan kommentar om den där reklamfilmen som det verkar som om alla pratar om på andra sidan Atlanten. "If this commercial was extended to a feature film, we wouldn't complain" skriver USA Today. Nä, det kan jag förstå -- jag ser både Ciminos The Deer Hunter och Scorseses Cape Fear i den. (Inte för att Zlatan i övrigt är någon Max Cady-typ, men frisyren, tatueringarna och pull-upsen associerar ju ganska tydligt ditåt.) Ändå The Deer Hunter kanske allra mest, inte minst på grund av hjorten (inte en älg, inte en ren utan en hjort).

Jag får erkänna att jag hade nog inte ens sett den om jag inte fått frågan vad jag tyckte om den av en kollega i Sverige. Mitt twitterflöde är liksom överfullt på morgnarna (på grund av tidsskillnaden och att de flesta jag följer är svenskar) och något flimrade förbi när jag scrollade. Det var nog Hynek Pallas kommentar i Svenska Dagbladet. Och jag kan väl bitvis hålla med honom även om jag tycker han går på lite väl hårt (men det kanske snarare är i respons på de som skall ha hyllat filmen än på själva filmen i sig?). Jomenvisst är det här ett slags nationalromantik som jag är lätt allergisk mot. Samtidigt är den ju så amerikanskt paketerad. Snygg, snygg, snygg är den. Och suggestiv. Det är mer dramatik i den än i "epic split"-filmen med Van Damme som jag också tyckte var cool.

Eftersom en av de saker jag har hållit på med har handlat om nationella stereotyper och transnationell film kan jag tycka att den här reklamfilmen är ett utmärkt bra exempel på det. Tanken är inte att sälja Volvobilar i Sverige utan internationellt (gärna i Sverige också, men den här filmen skall ju gå hem även på annat håll). Jag menar, Volvo ägs av... vaddå? Kina? men har sitt ursprung i Sverige och associeras som ett svenskt varumärke. Reklamfilmen spelar på en viss idé om det svenska -- snön, naturen, fjällen, vinterbad, den blonda kvinnan (trots att svenska synden är på utdöende är det svenska utomlands fortfarande mest associerat med blonda kvinnor). Zlatan himself är ju onekligen svensk (det där förstår jag faktiskt inte ens att det diskuteras), men i den här situationen är nog det absolut viktigaste att han är en svensk hjälte som är internationellt känd, med sin bakgrund i flera olika europeiska lag. Man kan liksom inte undvika att säga annat om Zlatan än att han är en stjärna vars kändisskap når vida över nationella gränser -- något som fotbollen har en fantastisk förmåga att åstadkomma. Och så ovanpå det en bild- och berättarestetik som hämtar sitt i det närmaste mytologiska stoff från amerikanska filmer.

llewyn davis

Här är just nu så kallt att jag bara går och tänker på "superfreeze"-effekten i The Day After Tomorrow. Det blir inte varmare av att hårda vindbyar ibland sveper fram mellan husen.

Innan det blev så himskans kallt lyckades jag smita in på The Art Theater i Champaign och se Inside Llewyn Davis, bröderna Coens senaste film. Den var bra, tyckte jag, absolut inte en av deras bästa (som Fargo eller Big Lebowski) men helt godkänd. Men i likhet med andra filmer som är baserade på verkliga händelser eller inspirerade av verkliga händelser eller vad de nu kan hitta på, har den här filmens närhet till sanningen ifrågasatts. Eftersom den är inspirerad av Dave Van Ronks liv, har flera personer reagerat, bland annat Terri Tahl, Van Ronks exhustru -- Van Ronk var inte alls som Llewyn Davis, han var mycket mer sympatisk.

Den naturliga responsen på detta är ju självklart att detta är en film, det är fiktion, och bröderna Coen har bara använt sig av sådant ur Van Ronks liv som passat in i deras idé om den här filmen. Men att den responsen inte löser problemet har ju visat sig uppenbart -- titta exempelvis på diskussionen om Olof Palme och Call Girl. Suzanne Vega tycker att man skildrat the Village och folkmusikscenen på ett tråkigt sätt -- själv tyckte jag att det var det som var bra med filmen, att den var så i total avsaknad av konstnärsromantik. The free-wheeling, ur hand i mun-livet med gitarren i ena näven och kappsäcken i den andra framstår inte som ett dugg glamoröst.

Men en sak som Terri Tahl absolut har en poäng i, är hur abortfrågan behandlas i filmen. Så här skriver hon:

No one walked into a doctor's office and said, "Abortion, please." Mostly, abortions were arranged by telephone with practitioners whose names were hard to get. One good friend of ours had to go way uptown late at night for a procedure done in a place that barely resembled a medical office, and she paid $400 in 1960. This was the era of using coat hangers to try to abort. In fact, a few years before David and I met, the only woman he ever knew that he impregnated (she was about 16 at the time and David was 19) rode a bike down several flights of stairs to get rid of his fetus. Nor did men arrange abortions for women. The treatment of abortion in the movie as a casual, easily accessible procedure is cavalier, and I think it's insulting to all the women who had one before Roe v. Wade.

Roe v. Wade är det Supreme Court-mål som 1973 ökade rätten till abort inom den första tredjedelen av graviditeten i USA.

Meanwhile på andra sidan Atlanten har mina kolleger Klara Arnberg och Tommy Gustafsson blivit recenserade i Aftonbladet. 

mötesplatser i offentlig stadsmiljö

Intressant i NY Times om offentliga platser för "loitering" (hur översätter man det? Enligt Norstedts "dagdriveri" men det känns inte helt rätt -- snarare typ att hänga kvar på en plats i onödan). I vilket fall, var det tydligen en McDonaldsrestaurang i Queens som ville slänga ut några äldre koreansk-amerikaner från restaurangen. Skribenten, som är doktorand i sociologi, skriver om hur få offentliga platser det finns för äldre i vårt samhälle -- platser som inte är uttalat riktade till äldre utan som är platser för alla men där äldre kan få plats och få ta plats. Med gentrifieringen och dyra tomtpriser i stadsmiljöer trängs de som inte passar in i ett slags medelklass- och medelålderskategori ut. McDonalds skulle på så vis vara ett av de få ställen som finns kvar där människor faktiskt kan "hänga" -- tonåringar, äldre, till och med hemlösa och människor som verkar ha "mental unstabilities". "For retirees on fixed incomes who may have difficulty walking more than a few blocks, McDonald’s restaurants remain among the most democratic, freely accessible spaces."

Lite coolt och samtidigt skrämmande. Å ena sidan -- i alla fall för en svensk eller europé -- den i det närmaste mest självklara symbolen för det som för ganska många år sedan kallades "amerikansk kulturimperialism" och för den allra sämsta snabbmatskulturen (Supersize me). Å den andra en demokratisk mötesplats för alltifrån barnfamiljer till äldre, tonåringar och marginaliserade existenser.

Enligt artikeln löstes konflikten med att de äldre koreansk-amerikanerna gick med på att inte sitta där under lunchrusningen.

vardag i urbana

I dag är det riktigt, riktigt kall här. Sju grader Farenheit vilket är väl typ 14 minusgrader var det i morse och även om solen trots allt värmde en aning (om man befann sig i direkt solsken i lä) höll det i sig under dagen. I dag träffade jag prefekten och diskuterade lite vad jag skall göra när jag är här. Sedan skickade jag in titel och abstract inför en gästföreläsning jag skall hålla i april -- om Call Girl, vilket passar bra eftersom den är ett av mina projekt under våren. Jag har också pulat lite med det seminarium som skall ske här i Urbana med deltagare i antologin om sexualitet i svensk film -- vi hade ju ett med de svenska forskarna i Stockholm i december och skall ha ett med de amerikanska forskarna här i februari. Och fortsatt att beta av kommentarerna på det där kapitlet jag reviderar.

på andra sidan Atlanten

Känns konstigt att sitta i kalla mellanvästern och hålla koll på vad som händer därhemma:

Nu finns det en intervju med redaktörerna på Vetenskapsradion om antologin Den nya svenska filmen.

FLM har sammanfattat debatten om Anna Odells Återträffen.

Och så har Guldbaggegalan avlöpt. Bästa film blev ovan nämnda Återträffen, men annars tycks baggarna ha regnat mest över Monica Z (som jag såg på flyget hit -- inte det mest ideala omständigheter egentligen). Är lite glad för Persbrandts Guldbagge för bästa manliga huvudroll för det var min största behållning av Mig äger ingen.