fredag 4 september 2009

räkneövningar

På sextiotalet kunde emellanåt röster höras som menade att vi skulle ha statliga bordeller i Sverige. Det var ju ett praktiskt sätt att ordna in skattemedel till staten, kontrollera en besvärlig bransch, och tillgodose sex åt alla. En (möjligtvis satirisk, svårt att avgöra) debattartikel ur Ord & Bild som jag har liggande i någon av mina gömmor föreslog dessutom att dessa bordeller kunde inrymmas i kyrkor och erbjuda extraknäck åt hemmafruar som därmed kunde jobba kvällstid, när maken hade kommit hem och kunde ta hand om barnen. (Om ni inte tror mig skall jag leta fram den, scanna in den och lägga upp den här.)

Jag har ingen aning om vilket genomslag dessa tankar hade, om de delades av mer än möjligen en promille av folket. Men nu när Dirty Diaries diskuteras som "statlig porr" (se framför allt kommentarerna) och folk räknar ut saker som att varje svensk har betalat fyra öre till filmen (en siffra som i och för sig kan diskuteras), kommer jag att tänka på sextiotalet och alla dess ibland märkliga (och ibland kloka) idéer om sexualitet.

En annan anledning att jag associerar till sextiotalet är Svenska Filminstitutet. SFI bildades som en stiftelse 1963, som en följd av den svenska filmreformen. Genom ett avtal mellan staten och filmbranschen befriades biobesök från nöjesskatt och i stället lades en 10%-ig avgift på biljetten. I gengäld skulle SFI stödja konstnärligt värdefull film, det som ofta kallades och fortfarande kallas "kvalitetsfilm". Mannen som ofta brukar pekas ut filmreformens ingenjör och tillika SFIs verkställande direktör under många många år, Harry Schein, menade att det fina i kråksången, det fina i avtalet var att stiftelsen var fristående från staten genom att inga skattemedel finansierade verksamheten.

Så var det då. Så har det INTE varit på mycket länge, redan på sjuttiotalet fick staten börja skjuta till pengar till verksamheten. (Och formerna och även kriterierna för det ekonomiska stödet till svensk film har förändrats på en rad olika sätt sedan sextiotalet.) Dirty Diaries har fått 500.000 kronor från SFI. Att kalla projektet "statlig porr" och att säga att projektet är finansierad av skattemedel är alltså inte felaktigt. Däremot har jag suttit en stund med SFIs verksamhetsberättelser, årsredovisningar och filmavtal (allt detta kan hittas på nätet, här och här), för att reda ut sifferexercisen. Av detta framgår att 2008 -- när DD-projektet fick 350.000 kronor -- fick SFI 185 miljoner från staten. Övriga intäkter, från biljettavgiften à 10%, TV och Sveriges filmproducenter, uppgick till 171,6 miljoner kronor. (2009 fick DD ytterligare 150.000 kronor men eftersom verksamhetsåret inte är avslutat ligger inte årsredovisningen ute på nätet ännu.)

Man kan ha synpunkter på vår filmpolitik. Man kan påpeka att även en stor del av de pengar som INTE är skattemedel är någon form av avgifter som, beroende på politiskt perspektiv, kan uppfattas som tvångsuttaxerade (TV-licenser, biobiljettavgifter etc). Man kan klaga på att produktionsstöd ges till fel filmer, att man satsar felaktigt, att SFI är infekterat av politisk korrekthet, "statsfeminism", osv, men faktum kvarstår:

Dirty Diaries har fått pengar ur kortfilmsfonden. Av de ca 190 miljoner som delades ut i produktionsstöd 2008, gick drygt 18 miljoner till kortfilmsproduktion. Av dessa gick 350.000 till tolv mer eller mindre erotiska, mer eller mindre pornografiska, mer eller mindre politiska kortfilmer regisserade av kvinnor eller vad som i pressen kallats kvinnoidentifierade regissörer. Jag kan som sagt inte göra samma sammanställning för 2009, då DD fick 150.000 kronor till, men jag förutsätter att siffrorna har liknande proportioner. Av alla kortfilmer som fick stöd 2008 och hittills 2009 är det dessa tolv har fått odiskutabelt mest uppmärksamhet, väckt mest diskussion och intresse och nyfikenhet. Och som faktiskt kommer att få en och annan betalande åskådare.

Förlåt att jag är lite cynisk. Harry Schein själv hatade kortfilmsstödet (se till exempel hans bok I själva verket: sju års filmpolitik). En del av kortfilmerna som fått stöd är riktade till barn och ungdomar och det är ju behjärtansvärt och vissa av dem kanske är jätteuppskattade. Men jag kan tycka att OM vi nu skall ha ett filmstöd, och OM vi skall ge pengar till kortfilmer, så är Dirty Diaries kanske ett ganska vettigt projekt att satsa på.

Och om man är irriterad på att skattemedel finansierar pornografi eller feminism eller vad det nu man är arg för, kan man ju titta lite på vad annat som blir (till drygt hälften) finansierat av skattemedel. Väldigt, väldigt många svenska filmer får stöd, på långfilmssidan alltifrån Tre solar (Richard Hobert, 2004) till Män som hatar kvinnor (Niels Arden Oplev, 2009).

Har bara hittat en recension på nätet.

Uppdatering: Hynek tipsade om en recension i Västerbottens Folkblad, samt att filmen diskuterats på Kino.

6 kommentarer:

  1. Kul att du gör den ekonomiska genomgången, jag var på väg att sätta mig med det själv. Tycker gott man skulle kunna ta reda på hur stora utvecklingsbidragen är till vissa långfilmer (det är ju inte offentliga siffror) också, och sätta dem mot DD eftersom den filmen kommer att röna mycket mer uppmärksamhet än de flesta svenska långfilmer. Om man nu vill tala i strikt bang for the buck-termer.

    Men man kan faktiskt fylla på det du skriver med att DD är en av mycket få svenska filmer som uppfyller de krav som finns i det fortfarande föreliggande avtalet, och alltså mycket välmotiverad om man skall använda skattemedel till film. Jag saxar:

    "En kvalitativ utveckling av svensk film och en filmproduktion präglad
    av dynamik och tillväxt utgör på många sätt varandras förutsättningar."

    Till dynamik måste väl höra att göra film som skiljer sig från den övriga filmproduktion vi har?

    Vidare:

    "Redan de nuvarande insatserna för filmen är inriktade mot målet att
    förbättra kvinnliga filmskapares villkor. Filmavtalets parter är överens
    om att detta mål skall komma till uttryck även i filmavtalet. Ökad jäm-
    ställdhet på filmområdet är i första hand att se som en demokratifråga.
    Men insatserna för att förbättra kvinnliga filmskapares villkor är dess-
    utom ett led i strategin för att öka förutsättningarna för förnyelse av
    svensk filmproduktion. Insatser för en ökad jämställdhet i svensk film är
    därför väsentliga."

    Att DD är förnyelse är ställt utom all tvivel - oavsett om man tycker att filmerna är "bra" eller "dåliga".

    Och det hänger helt och hållet samman med kvalitet, anser jag. Det går inte att se kvalitet i enskilda projekt längre, den tanke tycks dessutom alla inblandade ha gett upp. Då får man söka den i bredden, helheten (vilket hänger samman med ovanstående). Och där kopplar 2006 års avtal till det ursprungliga begreppet från 1963:

    "I detta avtal lyfts fram att kvalitetsbegreppet bör
    fattas i sin vidaste bemärkelse för att möjliggöra en fri utveckling av den
    svenska filmkonsten. Vidare framhålls att en rad från varandra oberoende
    faktorer kan bli avgörande för kvalitetsbedömningen, såsom »förnyelse
    av filmens uttrycksmedel och formspråk, angelägenhetsgraden i filmens
    ärende, intensiteten eller fräschören i dess verklighetsuppfattning eller
    samhällskritik, graden av psykologisk insikt och andlig nivå, lekfull fan-
    tasi eller visionär styrka, episka, dramatiska eller lyriska värden, den tek-
    niska skickligheten i manus, regi och spel samt övriga artistiska kompo-
    nenter hos film«. Dessa faktorer är fortfarande grundläggande för kvali-
    tetsbegreppet."

    Ergo: eftersom ingen annan film speglar grundläggande förändringar i det svenska samhället - som t ex queerdebatten - så agerar DD verklighetsskildrare med både angelägenhetsgrad och fräschör mer än någon annan. Jag kommer att återkomma till den saken själv i en längre text.

    Sorry för långrandigheten. Och kul att du kallar min krönika för recension, tycker mer jag använder filmen som ett argument och lägger in ett kort omdöme. Hade gärna skrivit en riktig recension av filmerna med ordentlig genomgång, för flera av dem är verkligen riktigt filmiskt intressanta, men det går inte.

    SvaraRadera
  2. Hynek: Tack för din långa kommentar! sorry för min lapsus -- jag blev bara lite förvånad att det inte fanns några (andra) recensioner. Det hade varit lite kul att se hur recensenter faktiskt reagerade.

    Filmpolitik (och kulturpolitik i allmänhet) är egentligen ett olösligt problem, tror jag.

    SvaraRadera
  3. Tja, det här är väl dystert nog att betrakta som en recension....

    SvaraRadera
  4. http://www.folkbladet.nu/?p=154385

    SvaraRadera
  5. Nej, naturligtvis inte. Kino körde precis en recensionrunda. Inte särskilt förvånande till resultatet den heller.

    SvaraRadera