räkneövningar

På sextiotalet kunde emellanåt röster höras som menade att vi skulle ha statliga bordeller i Sverige. Det var ju ett praktiskt sätt att ordna in skattemedel till staten, kontrollera en besvärlig bransch, och tillgodose sex åt alla. En (möjligtvis satirisk, svårt att avgöra) debattartikel ur Ord & Bild som jag har liggande i någon av mina gömmor föreslog dessutom att dessa bordeller kunde inrymmas i kyrkor och erbjuda extraknäck åt hemmafruar som därmed kunde jobba kvällstid, när maken hade kommit hem och kunde ta hand om barnen. (Om ni inte tror mig skall jag leta fram den, scanna in den och lägga upp den här.)

Jag har ingen aning om vilket genomslag dessa tankar hade, om de delades av mer än möjligen en promille av folket. Men nu när Dirty Diaries diskuteras som "statlig porr" (se framför allt kommentarerna) och folk räknar ut saker som att varje svensk har betalat fyra öre till filmen (en siffra som i och för sig kan diskuteras), kommer jag att tänka på sextiotalet och alla dess ibland märkliga (och ibland kloka) idéer om sexualitet.

En annan anledning att jag associerar till sextiotalet är Svenska Filminstitutet. SFI bildades som en stiftelse 1963, som en följd av den svenska filmreformen. Genom ett avtal mellan staten och filmbranschen befriades biobesök från nöjesskatt och i stället lades en 10%-ig avgift på biljetten. I gengäld skulle SFI stödja konstnärligt värdefull film, det som ofta kallades och fortfarande kallas "kvalitetsfilm". Mannen som ofta brukar pekas ut filmreformens ingenjör och tillika SFIs verkställande direktör under många många år, Harry Schein, menade att det fina i kråksången, det fina i avtalet var att stiftelsen var fristående från staten genom att inga skattemedel finansierade verksamheten.

Så var det då. Så har det INTE varit på mycket länge, redan på sjuttiotalet fick staten börja skjuta till pengar till verksamheten. (Och formerna och även kriterierna för det ekonomiska stödet till svensk film har förändrats på en rad olika sätt sedan sextiotalet.) Dirty Diaries har fått 500.000 kronor från SFI. Att kalla projektet "statlig porr" och att säga att projektet är finansierad av skattemedel är alltså inte felaktigt. Däremot har jag suttit en stund med SFIs verksamhetsberättelser, årsredovisningar och filmavtal (allt detta kan hittas på nätet, här och här), för att reda ut sifferexercisen. Av detta framgår att 2008 -- när DD-projektet fick 350.000 kronor -- fick SFI 185 miljoner från staten. Övriga intäkter, från biljettavgiften à 10%, TV och Sveriges filmproducenter, uppgick till 171,6 miljoner kronor. (2009 fick DD ytterligare 150.000 kronor men eftersom verksamhetsåret inte är avslutat ligger inte årsredovisningen ute på nätet ännu.)

Man kan ha synpunkter på vår filmpolitik. Man kan påpeka att även en stor del av de pengar som INTE är skattemedel är någon form av avgifter som, beroende på politiskt perspektiv, kan uppfattas som tvångsuttaxerade (TV-licenser, biobiljettavgifter etc). Man kan klaga på att produktionsstöd ges till fel filmer, att man satsar felaktigt, att SFI är infekterat av politisk korrekthet, "statsfeminism", osv, men faktum kvarstår:

Dirty Diaries har fått pengar ur kortfilmsfonden. Av de ca 190 miljoner som delades ut i produktionsstöd 2008, gick drygt 18 miljoner till kortfilmsproduktion. Av dessa gick 350.000 till tolv mer eller mindre erotiska, mer eller mindre pornografiska, mer eller mindre politiska kortfilmer regisserade av kvinnor eller vad som i pressen kallats kvinnoidentifierade regissörer. Jag kan som sagt inte göra samma sammanställning för 2009, då DD fick 150.000 kronor till, men jag förutsätter att siffrorna har liknande proportioner. Av alla kortfilmer som fick stöd 2008 och hittills 2009 är det dessa tolv har fått odiskutabelt mest uppmärksamhet, väckt mest diskussion och intresse och nyfikenhet. Och som faktiskt kommer att få en och annan betalande åskådare.

Förlåt att jag är lite cynisk. Harry Schein själv hatade kortfilmsstödet (se till exempel hans bok I själva verket: sju års filmpolitik). En del av kortfilmerna som fått stöd är riktade till barn och ungdomar och det är ju behjärtansvärt och vissa av dem kanske är jätteuppskattade. Men jag kan tycka att OM vi nu skall ha ett filmstöd, och OM vi skall ge pengar till kortfilmer, så är Dirty Diaries kanske ett ganska vettigt projekt att satsa på.

Och om man är irriterad på att skattemedel finansierar pornografi eller feminism eller vad det nu man är arg för, kan man ju titta lite på vad annat som blir (till drygt hälften) finansierat av skattemedel. Väldigt, väldigt många svenska filmer får stöd, på långfilmssidan alltifrån Tre solar (Richard Hobert, 2004) till Män som hatar kvinnor (Niels Arden Oplev, 2009).

Har bara hittat en recension på nätet.

Uppdatering: Hynek tipsade om en recension i Västerbottens Folkblad, samt att filmen diskuterats på Kino.