grundläggande instinkt

Fortfarande inte så mycket nytt på forskningsfronten. Däremot såg jag om en klassiker i går: Basic Instinct från 1992. Den höll. Eller rättare sagt, första gången jag såg den kommer jag ihåg att jag blev fruktansvärt frustrerad av att jag inte fattade någonting. Jag har fortfarande ett litet problem med filmer som försöker vara smartare än jag (inte så svårt, kanske...), så även om jag senare förstod att poängen var att man inte skulle veta, kan jag än i dag tycka att det är ett litet problem med filmen. Beskrivningen av handlingen på wikipedia tar inte heller hänsyn till det faktum att den möjligen har två slut, som Roger Ebert diskuterar i sin ganska negativa recension. Eberts recension hade jag nog helt kunnat skriva under på 1992 eller när det nu var jag såg den första gången. Han skriver bland annat: "But the ending of "Basic Instinct" is so arbitrary that it hardly matters. This is not a movie where the outcome depends upon the personality or behavior of the characters. It's just a wind-up machine to jerk us around. [---] Each and every shred of evidence throughout the entire movie supports two different conclusions."

Jag kan också tycka, i dag mer än någonsin, att de famösa sexscenerna är litet skruvade. Inte lika skruvade som de i Showgirls, Verhoevens nästföljande film, men ändå skruvade. Däremot är filmen, med alla sina Hitchcock-allusioner, helt fantastiskt snygg.

Men hela debatten som fördes i anknytning till filmen -- gay aktivister som tyckte att filmen skildade lesbiska/bisexuella som psykopatiska seriemördare, feminister som tyckte att den var en backlashfilm -- har jag lite svårt att förstå. Ja, jo, det är klart att Roxy är en extremt stereotyp lesbisk dyke, men samtidigt är hon också lite cool. Och Catherine Tramell (Sharon Stones karaktär) är, faktiskt, helt enorm -- oavsett om hon är mördare eller inte. Som konstruerad filmkaraktär hör hon hemma tillsammans Ellen Ripley och Sarah Connor och Thelma & Louise.

Förhörsscenen är en pärla.