hollywood och apple

Varenda gång jag är i sociala sammanhang med folk som jag inbillar mig kan något om datorer, programmering, internet och informationsteknologi tar jag upp min eviga tjat om skylla och karybdis, internets framtid och varför jag inte vill köpa en iPad. Jag känner mig lite som en idiot varje gång, för när man är akademiker blir man lite känslig för vad som är ens "område" och på detta område är jag en fullständig amatör egentligen, men en amatör med en himla massa åsikter. Jag blir lite stärkt i att jag oftast -- men kanske mest av artighet? -- får medhåll från sådana som kan mer om detta än jag, och så fortsätter jag gå på i ullstrumporna.

Men nu sist, för ett par veckor sedan, insåg jag att en av anledningar till att jag tänker mycket på detta och faktiskt kanske inte är riktigt så amatörmässig som jag inbillar mig, är att man kan dra paralleller till filmhistorien.

Den klassiska Hollywoodfilmen (ca 1917-1960) med studiosystemet, självcensuren i form av produktionskoden och vertikal integration (dvs de kontrollerade produktion, distribution samt visningen av filmer genom att de ägde biografer överallt) är Apple. Här får vi familjeunderhållning (och, från Apple, information), självsanerat från snusk och obehagligheter. Självsaneringen betyder alltså att det kommersiella intresset har inneburit en bolagsstyrd sanering av innehållet -- i likhet med de Hollywoodbolag som kom överens om produktionskoden av kommersiella skäl, dvs för att öka publikunderlaget och för att få bort risken för en statlig censur. Jag säger inte detta för att dissa den klassiska Hollywoodfilmen som jag tycker är helt fantastisk -- MEN bara för att man gillar något bör man inte bortse från de realiteter som styrde. (Och även om jag inte gillar Applesystemet kan jag ju också se att det har sina fördelar.)

Samtidigt fanns det ju andra biografer, där andra sorters filmer visades. Dessa var inte producerade av de stora Hollywoodbolagen, var inte godkända genom produktionskoden (men ålades förstås den lokala censuren på de platser där de visades), betraktades inte som familjeunderhållning utan som filmer för vuxna. De här filmerna var inte "entertainment" utan "education", lågbudgetfilmer som sålde på att de skildrade skandalösa, obehagliga eller snuskiga saker under täckmantel av att vara "educational". Eric Schaefer kallar dem de "klassiska exploitationfilmerna" (1919-1959). Utan att göra några jämförelser i övrigt med det fria nätet, kan man säga att de här filmerna rörde sig i ett alternativt kretslopp i förhållande till "mainstreamfilmen" -- det alternativa kretslopp som kanske blir verklighet med ett app-styrt internet, och ett alternativt kretslopp som det kanske kommer att krävas specialkunskaper för att kunna använda.

Apple är inte tillnärmelsevis så dominant som den klassiska Hollywoodfilmen var när den var som störst. Men det där med självcensur av kommersiella skäl och för att det skall vara "family friendly" är liksom inget nytt.