Mer Linda Williams

Nu har jag läst två tredjedelar av Screening Sex. Den är bra, den kan verkligen rekommenderas och den blir faktiskt (så här långt i alla fall) bara bättre och bättre allteftersom. Det är ett tydligt tecken på mitt eget intresse att min största invändning så här långt är att jag vill ha mer, mer, mer om varje film, varje tid, varje tendens som Williams skönjer. Jag är lätt skeptisk till vissa av hennes psykoanalytiskt inriktade teoretiska anslag, men de tar inte över på något vis. Tydligt är också att såväl Williams själv som fältet "porn studies" har etablerats på de tjugo år som gått sedan Hardcore kom ut. Hardcore var ganska torr och teoretiskt tung, inga bilder, inga personliga reflektioner och mycket Marx, Freud och Foucault. Screening Sex har naturligtvis kvar en del av framför allt Freud och Foucault, men är öppnare, mer tilltalande och innehåller både bilder och vissa självbiografiska, ganska personliga, reflektioner.

Boken behandlar sex på vita duken - "screening" får stå både för det som visas och det som så att säga döljs bakom en skärm, dvs pga censur och sociala normer. Så här långt har Williams behandlat kyssen (med början i Edisons The Kiss från 1896), sex i amerikanska filmer på sextiotalet (t ex Mandomsprovet) när produktionskoden släppte och så småningom ersattes med nuvarande rating system, ställt hårdporr i Långt ner i halsen mot erotisk konstfilm i Sista tangon i Paris, analyserat gayporrfilmen Boys in the Sand, undersökt kvinnlig orgasm i filmer med Jane Fonda och just nu läser jag om Sinnenas rike, den berömda fransk-japanska pornografiska konstfilmen från 1970-talet, som klipptes av svenska censuren innan den släpptes med femtonårsgräns.