hur det går...

Twilight-texterna kom från språkgranskaren i går!! Snyggt och prydligt i numrerade mail som vi började skicka ut i går och som skall fortsätta skickas ut i dag till de respektive bidragsförfattarna.

Utbildningsplanen är under behandling i diverse instanser -- i dag utbildningsnämnden.

Mitt kapitel i den där andra antologin (den som jag inte är redaktör för) fick en del konstruktiv kritik i förra veckan av mina kolleger och skall bearbetas i helgen, hade jag tänkt. Inlämning måndag.

Undervisningen är snart avslutad -- studenterna lämnar in sina uppsatser senast i morgon och i morgon är också sista tillfället på den kurs jag har varit ansvarig för.

Min poster för WAS konferensen är nästan klar. Jag behöver jobba lite med texten, men vad man skulle kunna kalla "designen" är färdig. Det var faktiskt jättekul att göra poster! Sheer fun, no pain.

Mitt paper till NECS-konferensen är ännu inte påbörjat men jag har bra koll på vad det skall handla om.

Och jag lär mig mer och mer om sexual space. Det känns som om jag har haft (på en liten skala) ett slags diskursivt och teoretiskt genombrott under våren.

bergman, dna och berlin eller mater semper certa est

Har precis återvänt efter en blixtvisit i Berlin för att hinna fånga Bergman-utställningen innan den stängde (vilket den gör i dag). Jag trodde inte egentligen att jag skulle få tid till det, men ibland får man bara ta sig tid helt enkelt. Och nu, i efterhand, inser jag att ibland blir man så insnärjd i sin egen stress att man tappar perspektivet och då är det inte så dumt att bryta den. Med, exempelvis, ett snabbt besök i Berlin.

Efter torsdagens stora DN-avslöjande fick utställningen en något annan dimension. Framför allt den del av utställningen som kallades "prolog" där det talades om Bergmans liv och självbiografi och hur dessa är sammanvävda med hans verk. Jag tycker själv att DN-artikeln låter som ett aprilskämt, men ändå kunde jag inte låta bli att luta mig fram över breven från Karin och Erik Bergman efter Jungfrukällan och samtidigt känna -- vad tänkte de? Vad visste Karin, vad kände Erik? För det är lite fascinerande att det inte är, som med von Trier, pappan som skulle vara en annan pappa, utan det är de facto mamman som inte är självklar.

Och samtidigt tänker jag att vår fixering vid det biologiska föräldraskapet kanske aldrig har varit större än nu. Den svenska 1900-talshistorien tycks vara full av barn som adopteras bort, syskon som är halvsyskon, barn som växer upp med en storasyster som visar sig vara mamman (och mamman är mormor) och så vidare. Det kanske inte är så himla märkvärdigt, när man tänker efter, kanske inte en så stor sensation som det är i vår tids och vår kulturs ögon.

Det roligaste på utställningen var annars bakom scenen-filmer från Höstsonaten, när Ingmar Bergman och Ingrid Bergman dividerar om scenen där hon skall lägga sig på rygg. Samt det brev som Bergman fick efter en oscarsnominering, där Academy of Motion Pictures Arts and Sciences påpekar (på förekommen anledning?) att bilden av oscarsstatyetten inte får användas innan filmen har vunnit. Och Bergmans sura svar.

filmkritik och filmvetenskap

Intressant diskussion om vad en filmkritiker är och vad som skiljer akademikern från kritikern. DavidBordwell skriver om cinefili eller kanske snarare på svenska cineastisk filmkritik (finns det en gradskillnad mellan dessa två? har cineasten ett sunt kärleksförhållande till filmen medan cinefilen är lite pervers/nördig/överdriven? eller är orden utbytbara synonymer?) Filmkritik, menar Bordwell, handlar om "evaluation and appreciation". Men ärligt talat, jag vet ingen som är mer filmbesatt än Bordwell även om han, som han säger, ägnar sig åt att "postpone evaluation" för den akademiska forskningens skull. Han får svar av Chris Fujiwara, som menar att "evaluation" egentligen inte är en stor del av filmkritiken.

Den svenska filmkritiken och akademin är kanske inte riktigt så separerade . Vi har åtminstone en handfull filmkritiker i dagspressen som också är akademiker. Och tidskriften FLM innehåller bland annat texter skrivna av filmvetare (Jan Holmberg, Maaret Koskinen m fl). Jag kan rekommendera Charlotte Wibergs text om svensk filmkritik i Solskenslandet: svensk film på 2000-talet för den som vill läsa om detta.

mer länkar apropå mangadomen

Carl-Michael Edenborg (vertigomannen) skrev i dag i Aftonbladet om barnporrlagstiftning. Läs hans egen kommentar till inlägget här.

Och i går var det en intervju i Sydsvenskan med mangaöversättaren.

denna vecka har jag...

... skrivit klart ett antologikapitel, presenterat den nya utbildningsplanen i två olika instanser, lyssnat på två gästföreläsningar (av samme gästföreläsare) samt underhållit nämnda gästföreläsare, undervisat och skapat ett utkast till den poster jag skall presentera på WAS i Glasgow (den blir jättefin!). Antologikapitlet var i början av veckan ett paper à 3000 ord som alltså blev mer än dubbelt så långt i färdigt skick. Det återstår att se om det blev sammanhängande: i nästa vecka skall vi ha manglingsseminarium så jag lär väl få mina fiskar varma.

Det betyder att jag har inte hunnit ägna vare sig Bamse-debaclet eller Lars von Trier-debaclet någon större tankemöda. Bamses samarbete med Migrationsverket är säkert lika klandervärt som folk tycker -- eftersom jag inte läst serien kan jag inte säga mycket mer. Det som har fascinerat mig är de vänner på facebook som nästan tycks känna sig personligt kränkta över att deras barndomshjälte lånat sig till detta. Även om jag tycker att mycket i Bamse är bra, har jag alltid (eller i alla fall i vuxen ålder) uppfattat Bamse som lite ideologiskt ambivalent och småproblematisk, inte alls någon perfekt hjälte på något sätt.

När jag först hörde nyheten om Lars von Trier, tänkte jag att äntligen lyckades han kläcka ur sig en provokation som enade folk mot honom. Till sist hittade han den där gränsen man inte får passera. Men när jag tittar på klippet igen, ser jag bara en lång intrassling som inte funkar. Alls. (Läs också här.)

det roliga...

... när man känner att på något sätt proppen lossnar och man hittar artikel efter artikel med relevant innehåll och hjärnan nästan spricker av hyperaktivitet och man vill bara få ner alla tankar på papper så snabbt som möjligt.

Och samtidigt...
... känslan av att proppen alltid lossnar lite för sent, att tiden rinner ut, att man inte kommer att hinna bearbeta alltihop utan måste lämna det halvsmält i ett par veckor och sedan försöka ta tag i det igen.

Jag har en post it-lapp på väggen med en sak jag måste foga in i det kapitel jag just nu tycker att jag aldrig lyckas skriva klart. Längtar efter den dag jag kan ta ner den för att jag har skrivit in det på rätt plats.

apropå sexuella rum...

... fick jag precis den här bilden på mail från en kollega:



Uppdatering: Skylten är uppsatt av konstnärer -- inte av Köpenhamns kommun. Se vidare här. Tack till farsanmittilivet som kommenterade. Men ärligt talat, vad gäller de sexuella rummen, och kampen eller förhandlingen om dem, är detta ändå alldeles utmärkt intressant. Det gick från en liten lagom kul grej till att helt plötsligt bli en (konstnärligt) kommentar.

slutet på filmen o.s.v.

Jan Holmberg (filmvetare från Stockholm) är recenserad i Expressen och i Dagens Nyheter (hittar inte på nätet så det tycks vara i pappersversionen endast). Holmberg disputerade i Stockholm och har jobbat bland annat på Cinemateket och Malmö högskola och är just nu VD för Stiftelsen Ingmar Bergman. Hans bok Slutet på filmen O.s.v är en personlig betraktelse över digitaliseringen av filmmediet och även om jag ännu inte läst den har jag hört honom föreläsa om ämnet i olika sammanhang.

Att film är svårt att bevara är en av de första kunskaper man lär sig när man börjar läsa film. Det är ett faktum som i allra högsta grad påverkar våra möjligheter att veta, i det närmaste ett fundament för filmvetenskapen. Digital information är ännu svårare att lagra i ett beständigt format. Vi lever i en tid när allt kan spridas men ingenting bevaras (fast det där är inte riktigt sant -- en av de filmer jag tittade på när jag undersökte amatörporr på nätet var från nittiotalet).

Jag skall inte lägga ut texten här utifrån mina minnesfragment från seminarier med Holmberg, utan självklart läsa boken å det snaraste. Men redan på förhand kan jag gissa att även om han och jag rent temperamentsmässigt skiljer oss åt i frågan om slutet på filmen kommer det att vara tankeväckande och rolig läsning.

saker som fladdrar förbi

Som ni säkert har förstått blir det inte mycket tid över till att blogga nu. Det är utbildningsplanen, pedagogiska kurser, undervisning, inlämning av Twilightbok till språkgranskning, samt skrivande för hela hela slanten. För att inte drabbas av total härdsmälta (runt påsk var det väldigt, väldigt nära), har jag tvingat mig själv till stenhård prioritering.

Ändå fladdrar vissa saker förbi som man mitt i alltihop går och funderar på.

Just nu är det låten "Om sanningen ska fram". Hörde den först som en sådan där passive-aggressive maskulinistsång om den ack så svåra mansrollen. Sedan läste jag Julia Skotts blogg och insåg att hon hade helt rätt i att den också -- till stor del i alla fall -- skulle kunna sjungas av en tjej, att "typ hälften av textraderna precis lika gärna kunde sjungas av en bitter tjej som är trött på hur det klyschfunkar när Tjejer och Killar ska Umgås". Sedan insåg jag att den hette just "Om sanningen ska fram" och att han faktiskt sjunger "om sanningen ska fram vill du ligga med mig då?". Det finns en dubbeltydighet i den. Å ena sidan dubbelspelet, klyschfunkandet, å den andra sanningen. Så jag har tänkt om. Jag gillar den.

"den storslagna ironin"

Jag har lätt frustrerad letat efter K special: Censur - en thriller på svtplay eftersom jag missade den på TV i torsdags. Tänkt för mig själv att eftersom den gick i repris ett par gånger (sent, sent på natten, långt efter att trötta akademiker har gått och lagt sig) kanske det var anledningen till att den inte dykt upp ännu men via några facebook-kommentarer hittade jag den här artikeln.

Eva Beckman som är chef och ansvarig utgivare säger:

- Jag är inte dummare än att jag ser den storslagna ironin i det hela. Men programmet innehålla grova våldsscener och jag måste ta hänsyn till att barn riskerar att se detta på SVT Play.

Hade jag inte varit så irriterad över att jag inte kommer att kunna se det, hade jag nog fortfarande skrattat.