porr konsumtion berättande

Jag har försökt sammanfatta Magnus Ulléns bok men det är svårt för jag uppfattar nästan att man måste läsa hela boken (med ett undantag som uttryckligen meddelas i texten) för att följa resonemanget, den bygger liksom på tegelsten på tegelsten eller argument på argument för att komma till sin slutpunkt. Men det gör den också lite svår att sammanfatta.

I stället för att undersöka porrens innehåll menar Ullén att det är mer givande att undersöka pornografi som läsart och då utgå från att den pornografiska läsarten i huvudsak är en onanistisk läsart – porr syftar till upphetsning med påföljande sexuell aktivitet som vanligtvis är onani. Den här typen av läsart är icke-tolkande (naturligtvis med förbehållet att det alltid pågår kognitiva aktiviteter som tolkar vår omgivning på olika sätt) och det får en rad olika konsekvenser både för hur porren utformas och för hur den uppfattas. Därmed försöker Ullén använda sig av porren för komma fram till något – slutsatser, en diskussion, frågeställningar – som är betydligt bredare än porr, nämligen dels synen på den här läsarten som, menar han, inte är producerande utan konsumerande till sin natur (och vad vi konsumerar är, om jag förstått honom rätt, främst tid) och dels hur den här läsarten också finns till exempel i reklamen, i varuhusen, i TV-berättandet som det manifesterar sig i såpor och dokusåpor, hur den de facto dominerar vår tid, det postmoderna tillståndet. På så vis ansluter Ullén till den tradition inom humaniora som är ute efter att försöka spegla och analysera vårt samhälle vid en given tidpunkt. (Jfr resonemang om den tidiga attraktionsfilmen och upplevelser av den urbana moderniteten, t ex hos Miriam Hansen.) Eftersom pornografin har ett tydligare uttryck än andra diskurser kan man använda den för att mejsla fram hur även dessa andra diskurser använder sig av samma strategier, speglar samma tendenser i samhället.

Trots att boken uttrycker något slags kritik av detta samhälle, mynnade den ändå ut i ett försiktigt försvar av porren: ”Genom att visa oss begärets form, gör pornografin det möjligt för oss att i längden omforma begäret. Därför bör pornografin inte avvisas: så länge begäret att objektifiera sina medmänniskor genom att förvandla dem till föremål i diskursiv form inte erkänns som sådant, kommer möjligheterna att upphäva detta begär att vara obefintliga.” (s. 325) Alltså, omformulerat till min egen betydligt klumpigare och mer onyanserade prosa: porren är bra för att den visar oss att vi är dåliga.