life on mars?

Strippklubb i Malmö? Klubben 4play vill öppna i centrala Malmö, skrev Sydsvenskan i går. I dag kom responsen -- fastighetsägaren säger sig ovetande om planerna och "dementerar allt samröre" med personen bakom klubben. Jag kände mig helt plötsligt transporterad tillbaka till sjuttiotalet och de suddiga mikrofilmskopiorna av Kvällsposten som jag suttit böjd över. Med skillnaden att jag nu läser rapporteringen på nätet. Och förstås skillnaden att lagen om pornografisk föreställning -- som inte fanns på sjuttiotalet -- förbjuder helnaket, simulerade samlag och beröring.

En annan intressant skillnad är fastigetsägarens respons. Naturligtvis blir han förbannad om han får läsa i tidningen att en verksamhet han inte visste om planeras i hans lokaler. Men jag kan inte påminna mig att jag har läst några fastighetsägarreaktioner under mina exkursioner i Kvällspostens murriga sjuttiotalsvärld. Fastighetsägare förekom, naturligtvis, men snarare för att fanns klagomål på byggnaders dåliga skick eller för att de var föremål för koppleriutredningar. Polisens uttalande att klubben antagligen inte kommer att dra till sig prostitution är också en skillnad -- på sjuttiotalet var det ju precis det klubbarna gjorde. Men lagstiftningen ser annorlunda ut och sexhandeln ligger till så stor del på nätet så det kan ju säkert ligga något i det.

En likhet är däremot klubbens beskrivning av sig själv. Den kallar sig en "gentlemen's club"och texten hade kunnat vara saxad rakt ur en annons från sjuttiotalet (förutom att de också arrangerar möhippor).

En annan likhet är alkoholtillståndsfrågan. På sjuttiotalet hade inte heller klubbarna tillstånd att servera alkohol. Fast på vissa ställen gjorde man det i alla fall, under bordet. De var helt enkelt en rätt murky business. Då. På sjuttiotalet. När det fanns gott om rivningskåkar att hyra in sig i och lagarna kring såväl prostitution som striptease var betydligt mer liberala.

i startgropen

Har föreläst om Lukas Moodysson på Swedish Film and Television Culture. Insåg att jag mest pratade om Lilja 4-ever och Ett hål i mitt hjärta och att de skulle se Fucking Åmål, men jag tror att jag lyckades (efter ett ganska ostrukturerat pass) knyta ihop säcken.

I går bokade jag en resa till Gorizia i slutet på mars. Jag skall till Porn Studies Spring School och prata om mitt projekt. Det skall bli jättespännande och kompenserar i någon mening att jag inte kommer i väg på den amerikanska SCMS-konferensen som i år är i Boston veckan före. I största allmänhet satt jag och försökte planera våren och insåg till min glädje att snart, ganska snart, kan jag sätta mig och jobba med Boken igen. Jag har ett pass kvar på Swedish Film and Television Culture och även om det är tre undervisningstillfällen kvar på Sexualitet i ord och bild är ett av dem med gästföreläsare och ett reserverat för redovisningar.

erland josephson, the artist och nostalgin

Bredvid varandra i svenska dagstidningar i dag återfinns Oscarsgalans vinnare och Erland Jospehsons dödsrunor. Båda händelserna stora filmhändelser men av olika karaktär.

Erland Josephson dök faktiskt upp i ett samtal under en middag med filmintresserade vänner i lördags kväll. Vi kom att prata om intervjun med honom och Ingmar Bergman hos Malou von Sivers, som faktiskt verkar ligga ute i sin helhet på youtube (med spanska undertexter -- vad är det med spanjorerna och Bergman?). Även om det mest var i förbifarten, visar det ändå på hur nära tillhands Josephson alltid är när man befinner sig bland filmvänner, hur självklart han dyker upp som referens. Ibland som den stele och charmlöse Johan i Scener ur ett äktenskap, ibland som Isak Jacobi i Fanny och Alexander. Mer sällan kanske som David Sprengel i Mai Zetterlings Amorosa, för det är väl främst som Bergmanskådespelare och, emellanåt, Bergman-alter ego, vi minns honom. Många har skrivit och många har skrivit väl om Erland Josephson. FLM minns honom med ett citat. Jeanette Gentele skriver i SvD. Till och med New York Times skriver. En vän på facebook skrev "Nu blir Ingmar glad när Erland kommer" vilket jag tyckte var en fin tanke om man tänker sig ett efterliv.

Men det var också det. Som jag så ofta känner när filmhistoriens stora går bort, den där känslan av "the end of an era" -- skådespelare och regissörer som man i princip vuxit upp med, som nästan är som gamla bekanta... Kanske är det inte bara jag som känner så. Kanske var det något av den känslan som ledde till att The Artist vann Oscar för bästa film? För även om filmen erbjöd en highly enjoyable experience (jag hade inte tråkigt en sekund) uppfattar jag den ändå som en bagatell. Dess mest utmärkande egenskap är den osorterade förtjusningen i att göra stumfilm och på så vis är det en extremt nostalgisk film.

läsning

Tågresandet innebär att jag hinner läsa mycket. Mårten Blomkvists Höggradigt jävla excentrisk om Bo Widerberg, till exempel, och Ingrid Rybergs avhandling om queer, lesbisk och feministisk porr. Naturligtvis har jag också läst Leif GW Perssons Grisfesten. Borde ta och läsa om Makten, männen, mörkläggningen när jag ändå är i gång med Geijeraffären...

Men nu sitter jag med en feministisk klassiker bredvid mig på skrivbordet. Susan Brownmillers Against Our Will: Men, Women and Rape från 1975. Bredvid den ligger Maria-Pia Boëthius Skylla sig själv: en bok om våldtäkt från 1976, som jag har läst och använt mig av. Boëthius hänvisar till Brownmillers bok och jag uppfattar den som ett av de viktigaste verken ur det feministiska sjuttiotalet. Jag har dock inte läst den men nu är det dags.

Intressant nog drar jag mig.

porrens remediering

Tvära kast här -- i morgon är det Sexualitet i ord och bild i Malmö som gäller. Dagens ämne är det skrivna ordet och Ann Steiner kommer och föreläser om erotisk litteratur. På eftermiddagen skall jag ha litteraturseminarium och det är ett kapitel i Magnus Ulléns Bara för dig: Pornografi, konsumtion, berättande som står på agendan. Det var ett par år sedan jag läste boken så jag fick ta och damma av den lite.

Trots att det är tvära kast och stressigt och ganska stirrigt just nu, med flaxande fram och tillbaka mellan Skåne och Stockholm, måste jag ändå erkänna att jag just nu i mitt liv känner mig väldigt privilegierad. Inte minst detta, att få stå och prata om Bergman -- i den miljö som först gav mig sådan prestationsångest -- ena dagen inför en grupp intresserade och engagerade internationella studenter och sedan i morgon få träffa den minst lika intresserade och engagerade gruppen masterstudenter i sexologi och diskutera huruvida porrens remediering förstärker eller förändrar dess utmärkande drag. Man kan liksom ha det sämre.

bergmanundervisning

Och nu har jag haft ett pass om Ingmar Bergman på Swedish Film and Television Culture. Trots att jag var så trött i går eller kanske på grund av att jag var så trött, drabbades jag ett tag av fruktansvärd prestationsångest -- att undervisa om Bergman, här, i Filmhuset, i en sal som nästan ligger vägg i vägg med Bergmanstiftelsens lokaler, i en byggnad som jag delar med typ landets främsta bergmanforskare... shit, shit, shit. Dessutom inför internationella studenter med mycket skiftande bakgrunder och bakgrundskunskaper.

Men jag tror att det gick bra. Jag lyckades tagga ner mig själv och inse att varför skulle det vara annorlunda här än någon annanstans? Bergman är fortfarande Bergman och jag är fortfarande jag. Prestationsångest är inte bra -- eller jo, ibland leder det ju onekligen till bättre resultat men just när man skall undervisa behöver man vara lite avslappnad och trygg i det man talar om. Och i grund och botten har jag ett ganska avslappnat förhållande till Bergman, inbillar jag mig.

att prata porr

Inledde arbetsveckan med att ta nattåget till Stockholm och prata porr i morgonpasset på p3. Klockan är kvart i tio men det känns redan som om jag gjort en halv arbetsdag... I eftermiddag skall jag undervisa på Swedish Film and Television Culture och i kväll skall jag på releaseparty för Könspolitiska nyckeltexter som min kollega Klara Arnberg har redigerat tillsammans med två andra forskare.

Det är både svårt och lätt att prata om porr -- lätt för att folk är nyfikna och intresserade, det har ett slags omedelbart uppmärksamhetspåkallande effekt. Svårt för att folk menar så olika saker och det är lätt hänt att man talar förbi varandra. Och när man pratar i radio har man ju inte publiken framför sig -- oftast kan jag pejla av publiken när jag ser den (verkar de hänga med?) men när man talar i radio får man ju förutsätta att programledarna har koll på sin publik.

arbetar

Ser Jorden runt med Fanny Hill regisserad av Mac Ahlberg och slås återigen av dels att den är ganska påkostad, snygg och utan tafflig dubbning, och dels den låga humorn (buskis, dratta-på-ändan-humor) som naturligtvis får mig att skratta precis som Justine & Juliette fick mig att skratta.

Förbereder mig inför undervisningen på måndag genom att se om Hon dansade en sommar och förvånas återigen över hur otroligt fågelliknande skygg Ulla Jacobssons Kerstin tecknas och hur aggressiv skildringen av prästen och kyrkan är. Och hur kan man tala om "synd" (i termer av svensk sådan) när de så uppenbart straffas, framför allt hon, inom filmen för vad de gör?

Läser Ingrid Rybergs avhandling Imagining Safe Space: The Politics of Queer, Feminist and Lesbian Pornography och funderar över hur feminismen och porren hänger ihop, även den porr som Ryberg inte behandlar i sin avhandling. Alltså mainstreamporren eller vad man vill kalla den, den "vanliga" porren.

Och skriver vidare på den där artikeln jag skriver ihop med Klara Arnberg. I nästa vecka borde jag ha fått ihop ett utkast av min del. Hoppas jag.

return to mai

Undervisade om Mai Zetterling och hennes film Flickorna i går. I Bio Victor på Filmhuset -- bara det var en cool upplevelse, med powerpointen projicerad på den stora duken bakom mig, två strålkastare i ansiktet och en liten mick som man hängde på örat. Plus TELEFON till biografmaskinisterna.

Och att prata om Mai Zetterling igen var jätteroligt -- jag ägnade ju en inte helt obetydlig del av mitt liv åt henne när jag skrev avhandlingen. Jag var ganska nervös innan för jag känner ju inte de här studenterna (140 studenter!) och jag hade aldrig föreläst i den lokalen heller, men så snart jag började prata gick den värsta nervositeten över och sedan var det bara kul (utom på slutet när jag skulle dra ihop trådarna och sy ihop säcken, men också det löste sig, tror jag. Fast det kan ju egentligen bara studenterna avgöra.) Jag skall prata om Flickorna igen, på Swedish Film and Television Culture, längre fram i februari.

mannen från mallorca

I min fortsatta konsumtion av Geijeraffären har turen nu kommit till Mannen från Mallorca, Bo Widerbergs film från 1984 baserad på Leif GW Perssons roman Grisfesten från 1978. Under kommentarerna till filmen på svenskfilmdatabas finns en redogörelse för händelseförloppet i den så kallade Geijeraffären som, får jag erkänna, fortfarande framstår som något oklar (och den kommer väl aldrig att redas ut helt och hållet heller). Om man jämför Geijerkaraktären i Hinsehäxan med Geijerfiguren (som bara kallas JM eller justititeministern) i Widerbergs film, är han en helt annan personlighet. Spelad av Hans Villius sitter han helt i klorna på Säk som vet om hans hemlighet och som köper -- till spanarnas förvirring -- ett hundkoppel till honom. Det stör mig lite att filmen framställer Johan och Jarnis som "goda" genom att de inte för sitt liv förstår vad han skall med hundkopplet till om han inte har hund. Det stör mig också lite att det -- i alla fall i det citat som finns på svenskfilmdatas -- verkar som om recensenterna (nåja, Mats Olsson i Expressen) direkt gjorde kopplingen att hundkopplet användes på den prostituerade och inte tvärtom.

Men jag kan inte sluta tänka på att affären tystades ner (fast hur mycket, egentligen, om det först kom en bok inspirerad av historien och sedan några år senare en film?). Om man jämför med exempelvis Sven-Otto Littorin, där det hotande mediedrevet på grund av eventuella sexköp och diverse sexchattar ledde till avgång (för så var det väl ändå?) kan man fråga sig om nedtystningen kontra mediedrevet har att göra med mediers inställning till makten att göra och att den då skulle ha förändrats kraftigt sedan sjuttiotalet. Eller om det i stället har att göra med vår syn på sexualitet och prostitution. Var man mer benägen att tysta ner sådant än i dag för att det ansågs som privat? Eller för att det inte var brottsligt (förutom då att vissa av tjejerna i Bordellhärvan var minderåriga)?

I Mannen från Mallorca är det inte JM som potentiell risk för rikets säkerhet som fokuseras. Snarare är det ett slags allmän människofientlighet, cynism och korruption. Att samhällets utslagna mördas och att dagishemmens budget får bekosta Säks verksamhet. Allt utspelat mot en fond av ett vinterdassigt Stockholm som bara andas att there is something rotten in the state of Sweden.

crazy days

Trots att båda kurserna jag undervisar är jättekul måste jag nog erkänna att jag är lite splittrad för tillfället. Arbetsbördan är inte orimlig, studenterna är spännande och roliga att jobba med och jag gillar de tvära kasten -- från Hets (1944) och svensk film under andra världskriget inför internationella filmstudenter på grundnivå till sexuella stereotyper inför sexologstudenter på masternivå. Det är inte så att jag beklagar mig, för jag älskar verkligen mitt jobb, men det som splittrar mig just nu är själva övergången till en ny arbetsplats medan jag fortfarande har en liten fot kvar på min gamla. Och det är nog bara att acceptera att det är så och att det kommer att fortsätta vara så ett tag innan jag vant mig. Nya rutiner, nya lokaler, annorlunda teknik, andra sätt att tänka i förhållande till studenterna och undervisningen. Ny internetplattform med andra förutsättningar, ny ansvarsfördelning, ny e-post.

Annars kan man läsa om vad som händer med de där leksakerna som följer med barntidningar på KB:s blogg. Tidningarna skickas ju in som pliktexemplar till KB och då följer de där leksakerna med.