buy bye beauty

Med anledning av artikeln om Torsk på Tallinn m fl filmer såg jag i dag om Buy Bye Beauty och den efterföljande debatten i TV3s Folkhemmet med en ganska oförglömlig Robert Aschberg (som frågade Hollender: "Hur fick du erektion?" och fick det lite märkliga svaret: "Det var inte lätt."). Det var fascinerande, dels som en resa tillbaka i minnet för jag såg det när det begav sig, dels som en riktigt aggressiv debatt på svensk TV: Carl Johan de Geer kallade Mats Gellerfelt för "amatörfilmkritiker" och Gellerfelt kallade de Geer för "slafskonstnär". Inger Segelström var så upprörd att orden nästan stockade sig i halsen och Göran Olsson, dokumentärfilmskonsulent från Svenska Filminstitutet verkade faktiskt emellanåt stå och drömma sig bort. Nåja, det kanske inte är så kul att stå och bli påhoppad för att ha givit pengar till en porrfilm, för det var så Hollender beskrev det när Segelström anklagade honom för att ha brutit mot svensk lag genom sexköpet. Sexköpslagen hade bara ett par år på nacken då, på våren 2001.

Trots att detta är länge sedan i Internet-år (som lite grann motsvarar hundår), finns en Aftonbladet-artikel på nätet om det.

För er som inte minns Buy Bye Beauty var det alltså en dokumentärfilm av Pål Hollender, vid den här tiden mest känd som Robinson-Pål. I korthet gick den ut på att svenska (och andra västerländska) företag i Lettland betalade så låga löner att de kvinnor som jobbade för dem inte hade något annat val än att också prostituera sig. De som drog fördel av denna prostitution var svenska (och andra västerländska) affärsmän som befann sig i Riga på affärsresa. För att ytterligare illustrera denna poäng betalade han ett antal kvinnor för att ha sex med honom inför kameran. Därav Aschbergs fråga om erektionen. Därav Segelströms och Gellerfelts upprördhet. Därav mitt intresse för filmen.

Jag har ofta tagit upp den när jag undervisat, i anslutning till diskussioner om Lilja 4-ever och hur man som svensk man egentligen tar sig an problematiken med att ur - som också påpekades i folkhemsdebatten - ett i det närmaste kolonialt perspektiv skall försöka skildra de förtrycktas och exploaterades situation. Lukas Moodyssons och Pål Hollenders strategier är så gott som diametralt motsatta. Moodysson skapar en fiktionsberättelse "based on a true story" och jobbar med en melodramatisk struktur, inlevelse och empati med huvudpersonen, och skickligt konstruerade emotionella effekter. Hollender gör en om än ganska suggestiv och lite stökigt manipulativ dokumentärfilm, vars effekter snarast tycks bestå i en intellektuell del, där vi skall förstå det ekonomiska sambandet, och en emotionell del, där vi skall överväldigas av känslor av äckel, kränkning och obehag. Moodysson blev nationell genushjäte på kuppen. Hollender utsågs, enligt egen utsago, till "rikskräk".