3 dagar sedan
måndag 31 januari 2011
ögon
Jag vet att jag hänvisar till Bordwell & Thompsons blogg ofta. Men eftersom jag precis har skrivit om blickar och blickriktningar i Twilight måste jag rekommendera den alldeles eminenta detaljstudien av ögonen i The Social Network som David Bordwell gör i det här inlägget. Min egen analys är inte tillnärmelsevis lika ingående och handlar snarare om hur begäret konstrueras genom blickarna i filmen, men Bordwell visar tydligt hur viktiga ögonen är och att det, när vi talar om ögon, sällan är ögonen ensamma som gör jobbet utan musklerna kring ögonen -- ögonbrynen, kisandet, skrattmuskler osv.
lördag 29 januari 2011
mixin' the colors
Eftersom jag lever i min lilla forskarbubbla missar jag ibland helt hyperaktuella debatter. Jag såg filmen Sex på kartan i förrgår utan att vara medveten om att en del av påhoppen på filmen också hade att göra med att filmen skildrade ett sextillfälle mellan en mörkhyad pojke och en mer ljushyad flicka. Jag har läst en del av de inlägg som reagerar negativt på detta, samt den DN-debattartikel som uppmärksammade mig på frågan. Debatten -- eller snarare en del av de reaktioner som filmen har väckt -- har handlat om att den skulle förespråka rasblandning.
Eftersom jag håller på med porr har jag undervisat en del om sex och rasism. Det är svårt och obehagligt, men det känns som att det måste göras och jag erkänner villigt att jag kanske inte alltid lyckas fånga alla komplexiteter och ambivalenser i det. Därför att idéer om rasblandning -- detta begrepp som få av oss vill kännas vid eftersom det anknyter till grov rasism, nazism och apartheid -- är något som påverkar oss alla, direkt och/eller indirekt. De har inte heller med "ras" -- detta hopplöst oöversättbara begrepp som används tämligen oproblematiskt i USA -- att göra, utan går ganska långt i sitt omfattande av olika etniciteter och kulturer som är "de andra". Jag tror inte att någon går riktigt fri, oavsett om man tänker sig en omvänd, positiv rasism eller tvärtom om man inte vill att ens dotter skall gifta sig med en muslim eller jude. Man kan spåra dem i det agg som i Sverige riktades mot Ingrid Bergman när hon på fyrtiotalet lämnade sin svenske man för en italienare (Roberto Rossellini). Föreställningarna finns djupt rotade i vårt samhälle och de är svåra att intellektualisera. Det är bara att titta på populärkulturen. Och, inte minst, pornografin.
Det har inte bara med hudfärg utan också med genus att göra, och jag tror att i grunden för all rasism ligger just skräcken för rasblandning, för just den "vita rasens utplåning". Allt prat om att komma hit och ta jobb eller suga ut svenska välfärdsstaten och så vidare är bara toppen på ett isberg som i grund och botten handlar om att det finns en den vite mannens skräck för att hans "vithet" skall utplånas. Ett koncept som det om "one drop of blood" kommer ur den skräcken och föder den sedan igen i ett slags evigt kretslopp.
Rasblandning -- eller snarare skräcken för rasblandning -- kan tydligt anas i exempelvis västernfilmer, där sex med en "Native American" ofta betraktas som ett öde värre än döden (i The Searchers, till exempel, finns ett underliggande hot i sökandet efter lilla Debbie som blivit bortförd av indianerna -- om hon hunnit bli könsmogen när de hittar henne kanske hennes farbror dödar henne eftersom, underförstått, hon har legat med en indian. Räddningsjakten är alltså en kamp mot klockan och vid en given tidpunkt är det frågan om att rädda henne från ödet att behöva föda ett färgat barn. The Searchers är en otroligt komplex film som jag inte kan göra riktigt rättvisa här, men ett tema i den är detta -- rädslan för rasblandning). I en ännu äldre amerikansk film, Birth of a Nation, som gav upphov till att Ku Klux Klan återuppstod, finns också hotet om rasblandning, nu med den svarte mannen som potentiell våldtäktsman.
En rad olika vita föreställningar om svarta och färgade återkommer som alla har dessa rasblandningsförtecken -- att svarta är mer primitiva och djuriska, att de har större könsorgan, att de är våldsamma och suktar efter vit hud, att sex med en vit kvinna handlar om att förnedra hela den vita rasen och förödmjuka de vita männen, att en vit kvinna som legat med en svart man inte vill eller kan ligga med vita män ("once you go black, you never go back"). Det finns också en tanke om att det finns en revanschism hos svarta män eftersom vita slavägare mer än gärna låg med sina kvinnliga, svarta slavar, men en vit kvinna som låg med en svart slav riskerade att avslöjas genom att föda ett svart barn och straffet var döden, för alla tre inblandade parter. Det vill säga att en historiskt privilegierad position har lett till en rädsla för hämnd. Genusskillnader blir ännu mycket mer tydliga när man också blandar in etnicitet, och kanske är det rimligt att tala om biologiska könsskillnader i detta för att det är ändå eller har i alla fall historiskt varit att det är kvinnan som löper risken att bli gravid, kvinnan som föder barnet och därmed avslöjas.
Porren lever på detta. Det finns både en utmaning av rasblandningstabut och en reproduktion av det i porren. Jo, det förekommer att vita män ligger med svarta kvinnor, men det stora gränsöverskridandet ligger i den popularitet som inslag med svarta män tillsammans med vita kvinnor har. Man kan tolka det på en rad olika sätt -- som en misogyni där kvinnans "slynighet" blir mer framträdande eftersom hon ligger med en (eller flera) svarta män, att det är en bestraffning eller att vita män blir upphetsade av att se kvinnor förnedras av svarta män -- en förnedring som ligger i att det är sämre att ligga med en svart man (fast också bättre, förstås, eftersom det alltid finns en dubbeltydlighet i det, "sämre" sex är "bättre" sex). Man kan också tolka det som ett tecken på porrens subversivitet, där alla hemligheter och skamligheter och tabun i vårt samhälle lyfts fram och skamlöst utnyttjas, extrapoleras och blir tydliga. Paradoxalt nog kanske man kan leka med rasblandningstabut inom porren just för att porren är befriad från reproduktionen.
Detta skulle kunna bli ett mycket långt blogginlägg och ändå inte tömma ut alla implikationer av skräcken för rasblandning. Jag kan ändå tycka att just Sex på kartan inte precis lyfter de här frågorna på det sätt som en del av de mer hätska inläggen i bloggosfären menar. Vill man tolka filmen rasistiskt bokstavligt kunde ju i så fall rasisterna jubla för ståndet slaknar -- den svarte mannens mytomspunna och förmodat primitivt naturliga potens sviker honom. Jag gör inte den tolkningen i det här sammanhanget. Jag bara säger att man skulle kunna göra det.
För den som vill läsa mer om detta:
Daniel Bernardi, "Interracial joysticks" i Pornography: Film and Culture (2006).
Richard Dyer, White: Essays on Race and Culture (1997).
David M Friedman, Efter eget huvud: penisens kulturhistoria/A Mind of Its Own: A Cultural History of the Penis (2001).
Valda delar ur Tommy Gustafsson, En fiende till civilisationen (2007).
Linda Williams, "Skin flicks on the racial border: pornography, exploitation and interracial lust" i Porn Studies (2004).
Eftersom jag håller på med porr har jag undervisat en del om sex och rasism. Det är svårt och obehagligt, men det känns som att det måste göras och jag erkänner villigt att jag kanske inte alltid lyckas fånga alla komplexiteter och ambivalenser i det. Därför att idéer om rasblandning -- detta begrepp som få av oss vill kännas vid eftersom det anknyter till grov rasism, nazism och apartheid -- är något som påverkar oss alla, direkt och/eller indirekt. De har inte heller med "ras" -- detta hopplöst oöversättbara begrepp som används tämligen oproblematiskt i USA -- att göra, utan går ganska långt i sitt omfattande av olika etniciteter och kulturer som är "de andra". Jag tror inte att någon går riktigt fri, oavsett om man tänker sig en omvänd, positiv rasism eller tvärtom om man inte vill att ens dotter skall gifta sig med en muslim eller jude. Man kan spåra dem i det agg som i Sverige riktades mot Ingrid Bergman när hon på fyrtiotalet lämnade sin svenske man för en italienare (Roberto Rossellini). Föreställningarna finns djupt rotade i vårt samhälle och de är svåra att intellektualisera. Det är bara att titta på populärkulturen. Och, inte minst, pornografin.
Det har inte bara med hudfärg utan också med genus att göra, och jag tror att i grunden för all rasism ligger just skräcken för rasblandning, för just den "vita rasens utplåning". Allt prat om att komma hit och ta jobb eller suga ut svenska välfärdsstaten och så vidare är bara toppen på ett isberg som i grund och botten handlar om att det finns en den vite mannens skräck för att hans "vithet" skall utplånas. Ett koncept som det om "one drop of blood" kommer ur den skräcken och föder den sedan igen i ett slags evigt kretslopp.
Rasblandning -- eller snarare skräcken för rasblandning -- kan tydligt anas i exempelvis västernfilmer, där sex med en "Native American" ofta betraktas som ett öde värre än döden (i The Searchers, till exempel, finns ett underliggande hot i sökandet efter lilla Debbie som blivit bortförd av indianerna -- om hon hunnit bli könsmogen när de hittar henne kanske hennes farbror dödar henne eftersom, underförstått, hon har legat med en indian. Räddningsjakten är alltså en kamp mot klockan och vid en given tidpunkt är det frågan om att rädda henne från ödet att behöva föda ett färgat barn. The Searchers är en otroligt komplex film som jag inte kan göra riktigt rättvisa här, men ett tema i den är detta -- rädslan för rasblandning). I en ännu äldre amerikansk film, Birth of a Nation, som gav upphov till att Ku Klux Klan återuppstod, finns också hotet om rasblandning, nu med den svarte mannen som potentiell våldtäktsman.
En rad olika vita föreställningar om svarta och färgade återkommer som alla har dessa rasblandningsförtecken -- att svarta är mer primitiva och djuriska, att de har större könsorgan, att de är våldsamma och suktar efter vit hud, att sex med en vit kvinna handlar om att förnedra hela den vita rasen och förödmjuka de vita männen, att en vit kvinna som legat med en svart man inte vill eller kan ligga med vita män ("once you go black, you never go back"). Det finns också en tanke om att det finns en revanschism hos svarta män eftersom vita slavägare mer än gärna låg med sina kvinnliga, svarta slavar, men en vit kvinna som låg med en svart slav riskerade att avslöjas genom att föda ett svart barn och straffet var döden, för alla tre inblandade parter. Det vill säga att en historiskt privilegierad position har lett till en rädsla för hämnd. Genusskillnader blir ännu mycket mer tydliga när man också blandar in etnicitet, och kanske är det rimligt att tala om biologiska könsskillnader i detta för att det är ändå eller har i alla fall historiskt varit att det är kvinnan som löper risken att bli gravid, kvinnan som föder barnet och därmed avslöjas.
Porren lever på detta. Det finns både en utmaning av rasblandningstabut och en reproduktion av det i porren. Jo, det förekommer att vita män ligger med svarta kvinnor, men det stora gränsöverskridandet ligger i den popularitet som inslag med svarta män tillsammans med vita kvinnor har. Man kan tolka det på en rad olika sätt -- som en misogyni där kvinnans "slynighet" blir mer framträdande eftersom hon ligger med en (eller flera) svarta män, att det är en bestraffning eller att vita män blir upphetsade av att se kvinnor förnedras av svarta män -- en förnedring som ligger i att det är sämre att ligga med en svart man (fast också bättre, förstås, eftersom det alltid finns en dubbeltydlighet i det, "sämre" sex är "bättre" sex). Man kan också tolka det som ett tecken på porrens subversivitet, där alla hemligheter och skamligheter och tabun i vårt samhälle lyfts fram och skamlöst utnyttjas, extrapoleras och blir tydliga. Paradoxalt nog kanske man kan leka med rasblandningstabut inom porren just för att porren är befriad från reproduktionen.
Detta skulle kunna bli ett mycket långt blogginlägg och ändå inte tömma ut alla implikationer av skräcken för rasblandning. Jag kan ändå tycka att just Sex på kartan inte precis lyfter de här frågorna på det sätt som en del av de mer hätska inläggen i bloggosfären menar. Vill man tolka filmen rasistiskt bokstavligt kunde ju i så fall rasisterna jubla för ståndet slaknar -- den svarte mannens mytomspunna och förmodat primitivt naturliga potens sviker honom. Jag gör inte den tolkningen i det här sammanhanget. Jag bara säger att man skulle kunna göra det.
För den som vill läsa mer om detta:
Daniel Bernardi, "Interracial joysticks" i Pornography: Film and Culture (2006).
Richard Dyer, White: Essays on Race and Culture (1997).
David M Friedman, Efter eget huvud: penisens kulturhistoria/A Mind of Its Own: A Cultural History of the Penis (2001).
Valda delar ur Tommy Gustafsson, En fiende till civilisationen (2007).
Linda Williams, "Skin flicks on the racial border: pornography, exploitation and interracial lust" i Porn Studies (2004).
torsdag 27 januari 2011
förnuft och känsla
Tack vare tips från kommentator Per, kunde jag hitta Sex på kartan på UR-play, inte på SVT-play. Så jag såg den i går. Sexualupplysning är svårt, som jag skrev -- det är svårt på grund av det som Jonas Holmberg påpekade i Expressen: "Just intill den välvilliga ambitionen att upplysa befinner sig den normerande begränsningen. Det är inte lätt att beskriva hur kroppar och begär fungerar utan att samtidigt ogiltigförklara de som ser ut eller fungerar annorlunda." Det är svårt också på grund av hur man skall balansera informationen så att den inte faller över i något som kan uppfattas som pornografiskt men samtidigt inte blir alltför "torrt", tråkigt, färglöst. Hur upplyser man om säkert sex utan att komma med pekpinnar? Och hur fångar man det mångfasetterade, det paradoxala, det hissnande, det mörka och obehagliga och det positiva och lustfyllda i sexualiteten? Hur hanterar man målgruppens ibland vitt skilda bakgrunder och erfarenheter?
I slutänden tycker jag att Sex på kartan hanterar dessa problem bra. Man lyckas vara basic och samtidigt lite överkurs på samma gång, man lyckas pressa in ganska mycket information på 28 minuter och variera det. Jag tycker att animationerna är jättefina (fast jag kan inte hjälpa att jag tycker att animerat sex är mer "kinky" än live-action sex -- men det kanske är en yrkesskada???) och de ger ett utrymme för fantasi och lite "magisk realism". Man skulle kunna kritisera den för att vara politiskt korrekt, men om jag får spetsa till det lite så undrar jag hur sexualupplysning som INTE var politiskt korrekt skulle se ut, och om vi verkligen skulle vilja att ungdomar och skolelever fick se en politiskt inkorrekt sexualupplysningsfilm? Typ, strunta i kondom, det är skönare utan och lite könssjukdomar är väl inte så farligt? Eller, killar som tappar ståndet är löjliga? Jag menar, det är lätt att kritisera saker för att vara politiskt korrekta men politisk korrekthet handlar ju också om normer och värderingar som samhället på något sätt tycker är viktiga och som det därmed är viktigt att de förmedlas. (Det är naturligtvis också viktigt att kritisera dessa normer och värderingar.)
Men på så sätt blir ju också Sex på kartan så väldigt tydligt en samhällsspegel och en spegel av den tid vi lever i just nu. Eller, som Elin Grelson skriver, en spegel av "det öppna och pluralistiska Sverige vi önskade att vi helt levde upp till 2011." (min kursiv) Alltså, inte en bild av hur det är, utan en idealbild av hur det skulle kunna vara. Och idealet är tidsbundet.
Många har jämfört med Kärlekens språk från 1969. Det är naturligtvis en jämförelse som kommer spontant, men förutsättningarna för de båda filmerna är ganska olika: Kärlekens språk gjordes kommersiellt och visades på biograf (men också i skolsammanhang). RFSU:s roll för de båda produktionerna är helt olika eftersom RFSU tog avstånd från Kärlekens språk. Men utöver de olika förutsättningarna, är det också intressant att notera att när sexualupplysning går före matte i Sex på kartan och en trevlig men lite mystisk kille (skåning!) står för informationen, var Kärlekens språk de vita rockarnas och vetenskapens film. Som Elisabet Björklund noterar i sin analys av remaken av Kärlekens språk (2004, den med Regina Lund) har fokus förflyttats från vetenskap till känslor.
I slutänden tycker jag att Sex på kartan hanterar dessa problem bra. Man lyckas vara basic och samtidigt lite överkurs på samma gång, man lyckas pressa in ganska mycket information på 28 minuter och variera det. Jag tycker att animationerna är jättefina (fast jag kan inte hjälpa att jag tycker att animerat sex är mer "kinky" än live-action sex -- men det kanske är en yrkesskada???) och de ger ett utrymme för fantasi och lite "magisk realism". Man skulle kunna kritisera den för att vara politiskt korrekt, men om jag får spetsa till det lite så undrar jag hur sexualupplysning som INTE var politiskt korrekt skulle se ut, och om vi verkligen skulle vilja att ungdomar och skolelever fick se en politiskt inkorrekt sexualupplysningsfilm? Typ, strunta i kondom, det är skönare utan och lite könssjukdomar är väl inte så farligt? Eller, killar som tappar ståndet är löjliga? Jag menar, det är lätt att kritisera saker för att vara politiskt korrekta men politisk korrekthet handlar ju också om normer och värderingar som samhället på något sätt tycker är viktiga och som det därmed är viktigt att de förmedlas. (Det är naturligtvis också viktigt att kritisera dessa normer och värderingar.)
Men på så sätt blir ju också Sex på kartan så väldigt tydligt en samhällsspegel och en spegel av den tid vi lever i just nu. Eller, som Elin Grelson skriver, en spegel av "det öppna och pluralistiska Sverige vi önskade att vi helt levde upp till 2011." (min kursiv) Alltså, inte en bild av hur det är, utan en idealbild av hur det skulle kunna vara. Och idealet är tidsbundet.
Många har jämfört med Kärlekens språk från 1969. Det är naturligtvis en jämförelse som kommer spontant, men förutsättningarna för de båda filmerna är ganska olika: Kärlekens språk gjordes kommersiellt och visades på biograf (men också i skolsammanhang). RFSU:s roll för de båda produktionerna är helt olika eftersom RFSU tog avstånd från Kärlekens språk. Men utöver de olika förutsättningarna, är det också intressant att notera att när sexualupplysning går före matte i Sex på kartan och en trevlig men lite mystisk kille (skåning!) står för informationen, var Kärlekens språk de vita rockarnas och vetenskapens film. Som Elisabet Björklund noterar i sin analys av remaken av Kärlekens språk (2004, den med Regina Lund) har fokus förflyttats från vetenskap till känslor.
tisdag 25 januari 2011
äntligen...
.... är noterna färdiga och referenslistan gjord på Twilight-artikeln. Bra, för min att göra-lista blir bara längre och längre. Jag har fem tunga poster på den förutom allt möjligt småfix. För att inte tala om att jag vill ägna min skrivtid åt min bok i stället (fast upp till en viss punkt är det bra att längta efter att få skriva på något...)
Är lite tjurig över att jag inte hittar Sex på kartan på SVTplay. Hade velat skriva ett litet inlägg om den, men nu lär det dröja.
Är lite tjurig över att jag inte hittar Sex på kartan på SVTplay. Hade velat skriva ett litet inlägg om den, men nu lär det dröja.
måndag 24 januari 2011
att bli färdig
Nu har jag varit nästan-klar med min Twilight-artikel så länge att den nästan har liksom såsat till sig och blivit ofokuserad, luddig och med en massa fåniga småbitar där jag vetat att jag velat vidareutveckla men inte kommit loss. I dag gjorde jag äntligen ett grovgöra och städade den. Den är fortfarande "nästan-klar" men behöver "bara" putsas och få en not- och referensstädning. Skönt! Ibland måste man nästan bara bestämma sig för att man är färdig, liksom. Att dra ut på saker för länge gör det bara plågsamt och det blir faktiskt inte bättre. Men när noterna är klara och sista genomläsningen gjord, kan jag lägga Twilight-texten åt sidan ett slag och återgå till min bok.
Annars: admin, admin -- det blir nog rätt mycket sådant ett tag framöver. Det mesta har rört sexologmastern, en del har rört Twilight-boken. Har handlett min första student den här terminen i dag, jättekul och spännande. Att börja är nog vad jag är bäst på. Det är bara disciplin och en enorm rädsla för skammen att misslyckas som tvingar mig att avsluta saker.
Annars: admin, admin -- det blir nog rätt mycket sådant ett tag framöver. Det mesta har rört sexologmastern, en del har rört Twilight-boken. Har handlett min första student den här terminen i dag, jättekul och spännande. Att börja är nog vad jag är bäst på. Det är bara disciplin och en enorm rädsla för skammen att misslyckas som tvingar mig att avsluta saker.
fredag 21 januari 2011
uppsatser
Vi sparkade i gång uppsatskursen på mastern i sexologi i går. Vi och vi -- det blev jag, eftersom den andre läraren blev sjuk, men en av de roliga sakerna med uppsatser är att man alltid är ett team i bakgrunden eftersom vi har spridit handledaruppdragen över lärargruppen. Så det känns som vi i alla fall.
En annan rolig sak med uppsatser är att det är jätteroligt arbete. Klart att man sliter sitt hår och gråter och kör fast och har ångest och allt det där, men det är ändå roligt, kreativt, utmanande, nyfiket, fyllt av fascinationer, upptäckter och entusiasm. Jag försökte förklara detta för studenterna men möttes av skepsis. Inte för att de tycker att det är tråkigt utan för att de är nervösa. Och det är väl klart att man är nervös, men jag stod i en sal med fjorton studenter och lika många spännande uppsatsämnen.
En annan rolig sak med uppsatser är att det är jätteroligt arbete. Klart att man sliter sitt hår och gråter och kör fast och har ångest och allt det där, men det är ändå roligt, kreativt, utmanande, nyfiket, fyllt av fascinationer, upptäckter och entusiasm. Jag försökte förklara detta för studenterna men möttes av skepsis. Inte för att de tycker att det är tråkigt utan för att de är nervösa. Och det är väl klart att man är nervös, men jag stod i en sal med fjorton studenter och lika många spännande uppsatsämnen.
tisdag 18 januari 2011
stiff, stiffer, stiffed
För många år sedan kom den amerikanska journalisten Susan Faludi ut med en bok som hette Stiffed: The Betrayal of the Modern Man. I början av nittiotalet hade hon gjort sig känd genom boken Backlash: The Undeclared War Against American Women -- en bok som återkommande refererades till i alla av mina kvinnliga filmvetarkursares C-uppsatser (min också, tror jag). Stiffed -- eller Ställd som den hette på svenska, inte alls lika bra titel -- var väl tänkt att göra för männen vad Backlash gjorde för kvinnorna. Typ. Men såvitt jag minns fick den inte riktigt samma genomslag, inte i Sverige i alla fall.
Det jag minns mest från Stiffed var Faludis reportage från en porrfilmsinspelning, kombinerat med intervjuer med manliga porrskådisar och en analys av branschen. Kontentan var något i stil med att i vårt moderna samhälle behövs inte den traditionellt manliga egenskapen fysisk styrka längre. Det enda som återstår, för mannen, där det handlar om ett fysiskt "upp-till-bevis" är porrbranschen, där mannen är beroende av den "enda muskel han inte kan spänna själv" -- ribban. Eller "the log". Jag har inte boken här (jag äger den men måste ha lånat ut den för jag hittar inte den) men jag har definitivt för mig att detta kapitel hette just "Waiting for the log".
Stiffed är från 1999, året efter det att Viagra släpptes på marknaden. Viagra ändrade på allt det där. Anna Span sade under Skiftesföreläsningen om kvinnlig porr att Viagra inte är bra att använda vid porrfilmsinspelningar för den kan leda till kraftiga rodnader i ansiktet och på bröstkorgen som inte ser bra ut på film, men såvitt jag vet används Viagra i hög grad vid porrfilmsinspelningar i alla fall.
Jag tar upp mina minnen från nittiotalet för Tanja Suhinina (den blogg som jag tycks vara mest i dialog med för tillfället) skriver jätteintressant om erektil dysfunktion, det som förr i tiden kallades "impotens", både här och här. Leonore Tiefer, som jag skrivit om tidigare, har också skrivit om Viagrafenomenet.
Det jag minns mest från Stiffed var Faludis reportage från en porrfilmsinspelning, kombinerat med intervjuer med manliga porrskådisar och en analys av branschen. Kontentan var något i stil med att i vårt moderna samhälle behövs inte den traditionellt manliga egenskapen fysisk styrka längre. Det enda som återstår, för mannen, där det handlar om ett fysiskt "upp-till-bevis" är porrbranschen, där mannen är beroende av den "enda muskel han inte kan spänna själv" -- ribban. Eller "the log". Jag har inte boken här (jag äger den men måste ha lånat ut den för jag hittar inte den) men jag har definitivt för mig att detta kapitel hette just "Waiting for the log".
Stiffed är från 1999, året efter det att Viagra släpptes på marknaden. Viagra ändrade på allt det där. Anna Span sade under Skiftesföreläsningen om kvinnlig porr att Viagra inte är bra att använda vid porrfilmsinspelningar för den kan leda till kraftiga rodnader i ansiktet och på bröstkorgen som inte ser bra ut på film, men såvitt jag vet används Viagra i hög grad vid porrfilmsinspelningar i alla fall.
Jag tar upp mina minnen från nittiotalet för Tanja Suhinina (den blogg som jag tycks vara mest i dialog med för tillfället) skriver jätteintressant om erektil dysfunktion, det som förr i tiden kallades "impotens", både här och här. Leonore Tiefer, som jag skrivit om tidigare, har också skrivit om Viagrafenomenet.
måndag 17 januari 2011
sexualupplysning
Jonas Holmberg skriver om RFSU:s sexualupplysningsfilm i Expressen i dag. Det stod också om den i Sydsvenskan i går. Sex på kartan heter den. Den är animerad, 28 minuter lång och visas på SVT i kväll.
Detta är ungefär så mycket jag vågar säga innan jag sett den. Sexualupplysning är en svår genre.
Detta är ungefär så mycket jag vågar säga innan jag sett den. Sexualupplysning är en svår genre.
lördag 15 januari 2011
tunnlar
Tunnelbanor har något magiskt och samtidigt vardagligt över sig. Kanske är det magiska bara för att jag kommer från en småstad utan tunnelbana, att jag, när jag åker tunnelbana, alltid är någon annanstans än hemma. Det är snabbt och det är fullt av människor på väg till jobb eller hem, människor som åker denna sträckan varje dag, fram och tillbaka.
Av dem jag åkt är New Yorks coolast, tror jag. Så nära ytan att man ibland känner vibrationerna genom trottoaren, så högljutt slamrande att det låter som soundtracket till Terminator du-du-du-dunk, du-du-du-dunk, så gammal att det känns som att kliva tillbaka i tiden, till industrialismens fabriksmörker men också till typ sjuttiotalets Warriorsmiljö. En gång när jag åkte klev ett gäng hip hopare på med en bergsprängare och medan tågvagnen krängde sig fram uppträdde de med akrobatiska rörelser i det trånga utrymmet.
Londons är läskigast. Det låter lite fånigt, men det enda jag kan tänka på är att jag skall få syn på en övergiven väska någonstans.
Stockholms är väl den jag är mest bekant med. Prags minns jag från mina besök där på nittiotalet (när vi åkte hem från klubbarna samtidigt som folk åkte till jobbet...). Bochums funkade jättesmidigt när vi var där. Köpenhamns är nyast, Singapores fräschast. Los Angeles kanske den mest hånade. Tokyos har jag aldrig åkt.
Och så Citytunneln. Citytunneln är ingen tunnelbana, den är en del av det ordinarie järnvägsnätet. Men den känns lite som en liten, liten tunnelbana, den korta sträckan mellan Malmö C och Triangeln. Jag har nu åkt den en del sedan den öppnade (från Lund, i stället för buss) och förutom den gången vi blev stående utanför Arlövs sockerbruk i två timmar har den funkat ganska bra. De vanliga, mindre förseningarna gör inte så mycket när man inte skall med ett specifikt tåg (man måste förstås alltid ha en marginal). Men i går tog jag den från Triangeln till Malmö C för jag skulle från Hälsa och samhälle (på sjukhusområdet) till Orkanen för att undervisa och det var så smidigt. Tidigare har man, när man skulle undervisa på Orkanen, antingen fått ta bussen vilket tar ganska lång tid eller fått låna en cykel vilket kanske inte alltid har känts ultimat med tanke på väder och väglag och att man inte gärna vill kliva in och föreläsa med lera upp till knäna. Man kan ju också köra bil, men då är det parkeringseländet att tänka på.
Men Citytunneln knyter ihop Malmö högskola. Det är lite coolt. Malmö högskola är ju lite opraktiskt spridd över stan, en stor del i ena änden och en lite mindre del i andra änden och fram tills nu har det varit lite småproblematiskt. Men med Citytunneln knyts högskolan ihop. I mitt huvud kallar jag nu sträckan Triangen-Malmö C "högskolelinjen", som sju-tåget från Lund till Växjö brukade kallas "docentexpressen".
Jag gillar det. På måndag kanske kommer ett tjurigt inlägg om hopplösa tågtider men efter gårdagens föreläsningsresa är jag helnöjd.
Av dem jag åkt är New Yorks coolast, tror jag. Så nära ytan att man ibland känner vibrationerna genom trottoaren, så högljutt slamrande att det låter som soundtracket till Terminator du-du-du-dunk, du-du-du-dunk, så gammal att det känns som att kliva tillbaka i tiden, till industrialismens fabriksmörker men också till typ sjuttiotalets Warriorsmiljö. En gång när jag åkte klev ett gäng hip hopare på med en bergsprängare och medan tågvagnen krängde sig fram uppträdde de med akrobatiska rörelser i det trånga utrymmet.
Londons är läskigast. Det låter lite fånigt, men det enda jag kan tänka på är att jag skall få syn på en övergiven väska någonstans.
Stockholms är väl den jag är mest bekant med. Prags minns jag från mina besök där på nittiotalet (när vi åkte hem från klubbarna samtidigt som folk åkte till jobbet...). Bochums funkade jättesmidigt när vi var där. Köpenhamns är nyast, Singapores fräschast. Los Angeles kanske den mest hånade. Tokyos har jag aldrig åkt.
Och så Citytunneln. Citytunneln är ingen tunnelbana, den är en del av det ordinarie järnvägsnätet. Men den känns lite som en liten, liten tunnelbana, den korta sträckan mellan Malmö C och Triangeln. Jag har nu åkt den en del sedan den öppnade (från Lund, i stället för buss) och förutom den gången vi blev stående utanför Arlövs sockerbruk i två timmar har den funkat ganska bra. De vanliga, mindre förseningarna gör inte så mycket när man inte skall med ett specifikt tåg (man måste förstås alltid ha en marginal). Men i går tog jag den från Triangeln till Malmö C för jag skulle från Hälsa och samhälle (på sjukhusområdet) till Orkanen för att undervisa och det var så smidigt. Tidigare har man, när man skulle undervisa på Orkanen, antingen fått ta bussen vilket tar ganska lång tid eller fått låna en cykel vilket kanske inte alltid har känts ultimat med tanke på väder och väglag och att man inte gärna vill kliva in och föreläsa med lera upp till knäna. Man kan ju också köra bil, men då är det parkeringseländet att tänka på.
Men Citytunneln knyter ihop Malmö högskola. Det är lite coolt. Malmö högskola är ju lite opraktiskt spridd över stan, en stor del i ena änden och en lite mindre del i andra änden och fram tills nu har det varit lite småproblematiskt. Men med Citytunneln knyts högskolan ihop. I mitt huvud kallar jag nu sträckan Triangen-Malmö C "högskolelinjen", som sju-tåget från Lund till Växjö brukade kallas "docentexpressen".
Jag gillar det. På måndag kanske kommer ett tjurigt inlägg om hopplösa tågtider men efter gårdagens föreläsningsresa är jag helnöjd.
fredag 14 januari 2011
har funderat mer...
... på det där jag bekymrade mig om i julas. Läste Wilhelm Agrell i Sydsvenskan i morse och tänkte att egentligen kanske man inte skall vara irriterad på Steve Jobs och Apple utan på de tidningar som lite happy-go-lucky eller i panik över tidningsdöden hoppar på app-tåget?
Jag tror att jag kommer att fundera ännu mer. Återkommer kanske. Om jag kommer fram till något.
Jag tror att jag kommer att fundera ännu mer. Återkommer kanske. Om jag kommer fram till något.
torsdag 13 januari 2011
ditt och datt
I dag har det varit programkoordinatorns dag, känns det som. Jo, i princip allt jag gjort har antingen haft med programkoordination eller undervisning att göra. I morgon skall jag (traditionsenligt, börjar det bli) hålla föreläsning om svensk film för Malmö högskolas nya internationella studenter. Har reviderat och putsat på powerpointen från i augusti. I nästa vecka är det kick-off för uppsatskursen på sexologimastern, vilket också krävt en del planering.
En annan nationell (eller inte) filmindustri kan ni läsa om här. David Bordwell, den oförtrutet produktive, har precis gett ut en ny, reviderat utgåva av Planet Hongkong, i elektronisk form. På bloggen lägger han ut sådant som inte kom med i slutversionen.
Och om ni behöver skratta lite: (fast ni har väl redan sett både denna och det här).
En annan nationell (eller inte) filmindustri kan ni läsa om här. David Bordwell, den oförtrutet produktive, har precis gett ut en ny, reviderat utgåva av Planet Hongkong, i elektronisk form. På bloggen lägger han ut sådant som inte kom med i slutversionen.
Och om ni behöver skratta lite: (fast ni har väl redan sett både denna och det här).
onsdag 12 januari 2011
bokskrivande
Har återupptagit bokskrivandet som legat nere ett tag nu. Som vanligt har jag svårt att slita mig när jag väl börjar (bra), men efter lunch måste jag ägna mig åt annat (som också är kul). Jag tänker mig att oavsett vad som annars måste göras, borde jag kunna klämma in minst två timmars skrivande varje dag. Just nu håller jag på med ett kapitel som jag kallar "Porrens gränser". Nästa kapitel skall handla om sexuella rum och det vore inte så dumt om jag lyckades producera det under första delen av våren för det är det svåraste kapitlet och det som kräver mest teoretisk inläsning och mest nya tankar från min sida. Jag har ju påbörjat inläsningen men den är inte tillnärmelsevis klar.
måndag 10 januari 2011
läser...
... inga spännande böcker just nu, utan andras texter -- D-uppsatser som skall examineras, Twilight-texter som skall redigeras, referee-texter som jag blivit ombedd att kommentera. Många utskrifter blir det, liksom. Mina gem är snart slut. Häftapparaten fick jag fylla på. Rödpennan går varm...
torsdag 6 januari 2011
twilight, breaking the waves och hur gör vi med det religiösa
Per Wirtén skriver i dag i Sydsvenskan om "normsekularitet", att den rationella sekulariteten har blivit norm och religiösa människor och frågor i vår svenska samtid betraktas med misstänksamhet. Ett exempel på det är hur Twilight och dess författare avfärdas med ord som "mormon" och "kristen, konservativ höger", utan att någon egentligen tar tag i vad det egentligen betyder och vilka (om några) konsekvenser det får för berättelsen. Jag har brottats med vad jag uppfattar som ett ganska radikalt kärleksbudskap i romanerna -- att kärleken (den osjälviska kärleken till nästan) är det som frälser oss, oavsett vilka monster vi kan råka vara. Det är ett budskap som på ett sätt är vansinnigt radikalt, på ett annat djupt problematiskt. Man kan jämföra med Lars von Triers Breaking the Waves (1996) och se Bella som en annan upplaga av Bess, men samtidigt, ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag har svårt för von Triers postmodernistiska ironiska tvetydiga provokationer, och jag har aldrig gillat Breaking the Waves utan att för den skull hålla med den vanligt förekommande feministiska kritiken av von Triers kvinnosyn.
Vad gäller Stephenie Meyer är det lättare. Jag tror att man får slå knut på sig själv för att hitta postmoderna ironiska tvetydiga provokationer i hennes verk (rätta mig gärna om jag har fel) och efter att ha också läst The Host är jag rätt övertygad om att hennes huvudpoäng är den osjälviska kärleken och vad godhet är. Men som Breaking the Waves och debatten kring Breaking the Waves visar, är det svårt att svälja ett kärleksbudskap som betyder att man skall ge sitt liv för den och dem man älskar när den som dör är kvinna (även om hon återuppstår på tredje dagen som vampyr). Och oavsett vad, har inte det radikala kärleksbudskapet nödvändigtvis med Meyers mormonism att göra -- det är kristet i största allmänhet, även om jag förutsätter att olika delar av kristendomen fäster olika stor vikt vid det.
I Bitten by Twilight skriver Margaret M Toscano om "Mormon Morality and Immortality in Stephenie Meyer's Twilight Series". Här presenteras en utvecklad diskussion av hur Meyers böcker ställer sig till mormondoktrinen -- hon är "subtly subversive", menar Toscano, i förhållande till vissa viktiga frågor inom mormonkyrkan. Dels sätter hon kärleken före lydnaden, dels avfärdar hon "the principle that moral purity is maintained by exclusion, by the avoidance of even the appearance of evil". (s. 21) Saker som hur Meyer i romanerna ser på fri vilja, på familjeband, på individen i förhållande till auktoriteter, låter ana en aktiv och självständig relation till den mormonska läran, där olika element lyfts fram eller ifrågasätts, snarare än en passiv reproduktion av mormonsk ideologi.
Toscanos text är jätteintressant, framför allt för någon som inte kan så mycket om mormonkyrkan. Men exemplet Meyer visar också hur tröga och onyanserade vi riskerar att bli när vi inte riktigt själva kan förhålla oss till det religiösa, när vi inte har ett levande förhållande till frågor om ont och gott, guds existens, livet efter detta, förlåtelse och så vidare. Det betyder inte att vi måste tro men att bara avfärda religion som vidskepelse och konservatism kan jag tycka är problematiskt.
Vad gäller Stephenie Meyer är det lättare. Jag tror att man får slå knut på sig själv för att hitta postmoderna ironiska tvetydiga provokationer i hennes verk (rätta mig gärna om jag har fel) och efter att ha också läst The Host är jag rätt övertygad om att hennes huvudpoäng är den osjälviska kärleken och vad godhet är. Men som Breaking the Waves och debatten kring Breaking the Waves visar, är det svårt att svälja ett kärleksbudskap som betyder att man skall ge sitt liv för den och dem man älskar när den som dör är kvinna (även om hon återuppstår på tredje dagen som vampyr). Och oavsett vad, har inte det radikala kärleksbudskapet nödvändigtvis med Meyers mormonism att göra -- det är kristet i största allmänhet, även om jag förutsätter att olika delar av kristendomen fäster olika stor vikt vid det.
I Bitten by Twilight skriver Margaret M Toscano om "Mormon Morality and Immortality in Stephenie Meyer's Twilight Series". Här presenteras en utvecklad diskussion av hur Meyers böcker ställer sig till mormondoktrinen -- hon är "subtly subversive", menar Toscano, i förhållande till vissa viktiga frågor inom mormonkyrkan. Dels sätter hon kärleken före lydnaden, dels avfärdar hon "the principle that moral purity is maintained by exclusion, by the avoidance of even the appearance of evil". (s. 21) Saker som hur Meyer i romanerna ser på fri vilja, på familjeband, på individen i förhållande till auktoriteter, låter ana en aktiv och självständig relation till den mormonska läran, där olika element lyfts fram eller ifrågasätts, snarare än en passiv reproduktion av mormonsk ideologi.
Toscanos text är jätteintressant, framför allt för någon som inte kan så mycket om mormonkyrkan. Men exemplet Meyer visar också hur tröga och onyanserade vi riskerar att bli när vi inte riktigt själva kan förhålla oss till det religiösa, när vi inte har ett levande förhållande till frågor om ont och gott, guds existens, livet efter detta, förlåtelse och så vidare. Det betyder inte att vi måste tro men att bara avfärda religion som vidskepelse och konservatism kan jag tycka är problematiskt.
onsdag 5 januari 2011
per oscarsson
Nu har de identifierat kropparna efter branden i Per Oscarssons hem. Och det var, precis som man anade, Per Oscarsson och hans fru Kia Östling. Jag är lite irriterad på press och media som gick ut med minnesrunor och artiklar innan det bekräftades, men å andra sidan finns det ju en logik i det och det var ju ganska säkert att det var dem, men men men... tycker bara att det finns något respektlöst i att börja använda imperfekt innan man vet säkert och tänk om det hade varit fel -- hade det inte varit fruktansvärt pinsamt???
För mig är Per Oscarsson först och främst Tyko Gabriel Glas i Mai Zetterlings filmatisering av Doktor Glas från 1968, där han gestaltade ensamheten, den melankoliska och närmast förtvivlat ödesbundna ensamheten ("Mig gick livet förbi.") på ett sätt som jag fortfarande tycker skär mig i hjärtat. Jag skrev i min avhandling att han ger ett okroppsligt intryck, eller att hans
Och nu är han borta.
För mig är Per Oscarsson först och främst Tyko Gabriel Glas i Mai Zetterlings filmatisering av Doktor Glas från 1968, där han gestaltade ensamheten, den melankoliska och närmast förtvivlat ödesbundna ensamheten ("Mig gick livet förbi.") på ett sätt som jag fortfarande tycker skär mig i hjärtat. Jag skrev i min avhandling att han ger ett okroppsligt intryck, eller att hans
ovilja att komma alltför nära livet skulle kunna sägas manifesteras i en så gott som icke-kroppslig kropp. Han spelas också av Per Oscarsson, om vilken det sades när han förlovade sig med Harriet Andersson på femtiotalet: "Hun er bare kropp, han bare sjael." I filmens nuplan har han, på ett sätt, ingen kropp alls - han är bara en skugga på marken. En skugga förekommer också i dåplanet, vid ett tillfälle då den berusade Glas tilltalar sin egen skugga och fäktar med den. "Är det skuggan som ville bli människa?", frågar han skämtsamt men det finns en ironisk tragik i det eftersom Glas själv kan ses som människan som blev en skugga. (s. 136)(Det var Sonja Wigert som sade det där med kropp och själ.) I ett inslag för Filmkrönikan i anslutning till inspelningen av filmen intervjuade Nils Petter Sundgren Oscarsson och försökte göra något slags komisk hänvisning till Oscarssons berömda avklädning -- det som i tidningarna i dagarna har kallats "strippkuppen". Skillnaden mellan den hämmade doktorn och den, som Sundgren ville ha det till, frigjorde Oscarsson, verkade inte alls gå hem hos Oscarsson.
Och nu är han borta.
tisdag 4 januari 2011
sex is not a natural act
Läser Leonore Tiefers Sex is not a natural act and other essays. Den är ursprungligen från 1995 men kom i nyutgåva 2004. Tiefer -- som är sexolog och har disputerat i psykologi-- vänder sig mot biologiseringen och medikaliseringen av sexualiteten och är kanske mest känd för sin kritiska analys av Viagrafenomenet.
Eftersom (eller kanske trots att) jag är humanist måste jag erkänna att de biologiska och medicinska aspekterna av sexualiteten fascinerar mig. I den meningen är jag inte (eller inte bara) socialkonstruktivist -- jag är öppen för att det finns viktiga biologiska förutsättningar för sexualiteten, även om jag helt enkelt inte kan dem så bra eftersom jag inte är skolad i en biologisk eller medicinsk akademisk tradition. Hur coolt jag än tycker att endokrinologi, till exempel, verkar, är det liksom inte mitt område.
Samtidigt tar jag nog för givet, tror jag och tänker jag när jag läser Tiefers bok, att såväl sexualitet som annat mänskligt beteende i mycket hög grad styrs, påverkas och regleras av kulturella föreställningar och sociala normer och koder. Jag tar det för givet eftersom den akademiska tradition jag kommer ur sätter olika kulturella yttringar i centrum och ser människan i relation till den kultur som omger henne. Mycket av det Tiefer säger tycker jag alltså är, i någon mening, självklart. Till exempel påpekar hon att "natural", naturlig, ofta används med ett slags universalitetsanspråk. Det biologiska och naturliga anförs för att säga något generellt om människan, om alla människor, det betraktas ofta som det som förenar oss (s. 31-35).
Det provocerar mig inte på det sätt som det kanske hade gjort om jag hade varit medicinare eller biolog. Ändå måste jag säga att det hissnar lite i mig när jag läser hennes kritik (eller ja, hennes och hennes sammanfattningar av andras kritik) av Masters & Johnsons Human Sexual Response Cycle. Exempelvis att de personer som valdes ut att delta i studien valdes utifrån sina särskilt goda förutsättningar och att studien gjordes med ett apriori-antagande att det skulle finnas en sådan cykel. Det fanns alltså en "bias" i undersökningen som inte nödvändigtvis behöver innebära att resultaten är helt felaktiga, de kanske till och med är rimliga, men som gör att undersökningens resultat kanske inte är lämpliga att generalisera utifrån. Ändå, skriver Tiefer, utgår de definitioner av sexuell dysfunktion som finns i DSM, från M&Js Human Sexual Response Cycle (s. 41-61).
Tiefers bok visar på hur enkelriktad kunskap om sexualitet blir om den är uteslutande biologisk-medicinsk. Hon kritiserar bland annat fragmenteringen av kroppen som sker i forskningen (s. 53-56) -- genitalierna, de reproduktiva organen, blir liksom inte ens de huvudsakliga utan de enda sexuella organen. Här delar i så fall vetenskapen sin syn på sexualiteten med (i alla fall stora delar av) pornografin (jfr Tanja Suhininas inlägg om porrskada när hon skriver om segmentering av sexualiteten).
Samtidigt inbillar jag mig att kunskap om sexualitet skulle bli alldeles vansinnigt enkelriktad om man helt bortsåg från de biologiska/fysiologiska/medicinska perspektiven. Vilket får mig att landa i en av mina käpphästar: Sexualitet som forskningsområde är ju spännande bland annat för att det kräver en tvärvetenskaplig forskningsansats -- man kan inte BARA prata om sociala aspekter av sexualiteten eller BARA prata om biologiska aspekter. Kanske gäller det alla ämnen som har med människan att göra, vad vet jag, men när det handlar om sex så tycker jag att det är uppenbart.
Eftersom (eller kanske trots att) jag är humanist måste jag erkänna att de biologiska och medicinska aspekterna av sexualiteten fascinerar mig. I den meningen är jag inte (eller inte bara) socialkonstruktivist -- jag är öppen för att det finns viktiga biologiska förutsättningar för sexualiteten, även om jag helt enkelt inte kan dem så bra eftersom jag inte är skolad i en biologisk eller medicinsk akademisk tradition. Hur coolt jag än tycker att endokrinologi, till exempel, verkar, är det liksom inte mitt område.
Samtidigt tar jag nog för givet, tror jag och tänker jag när jag läser Tiefers bok, att såväl sexualitet som annat mänskligt beteende i mycket hög grad styrs, påverkas och regleras av kulturella föreställningar och sociala normer och koder. Jag tar det för givet eftersom den akademiska tradition jag kommer ur sätter olika kulturella yttringar i centrum och ser människan i relation till den kultur som omger henne. Mycket av det Tiefer säger tycker jag alltså är, i någon mening, självklart. Till exempel påpekar hon att "natural", naturlig, ofta används med ett slags universalitetsanspråk. Det biologiska och naturliga anförs för att säga något generellt om människan, om alla människor, det betraktas ofta som det som förenar oss (s. 31-35).
Det provocerar mig inte på det sätt som det kanske hade gjort om jag hade varit medicinare eller biolog. Ändå måste jag säga att det hissnar lite i mig när jag läser hennes kritik (eller ja, hennes och hennes sammanfattningar av andras kritik) av Masters & Johnsons Human Sexual Response Cycle. Exempelvis att de personer som valdes ut att delta i studien valdes utifrån sina särskilt goda förutsättningar och att studien gjordes med ett apriori-antagande att det skulle finnas en sådan cykel. Det fanns alltså en "bias" i undersökningen som inte nödvändigtvis behöver innebära att resultaten är helt felaktiga, de kanske till och med är rimliga, men som gör att undersökningens resultat kanske inte är lämpliga att generalisera utifrån. Ändå, skriver Tiefer, utgår de definitioner av sexuell dysfunktion som finns i DSM, från M&Js Human Sexual Response Cycle (s. 41-61).
Tiefers bok visar på hur enkelriktad kunskap om sexualitet blir om den är uteslutande biologisk-medicinsk. Hon kritiserar bland annat fragmenteringen av kroppen som sker i forskningen (s. 53-56) -- genitalierna, de reproduktiva organen, blir liksom inte ens de huvudsakliga utan de enda sexuella organen. Här delar i så fall vetenskapen sin syn på sexualiteten med (i alla fall stora delar av) pornografin (jfr Tanja Suhininas inlägg om porrskada när hon skriver om segmentering av sexualiteten).
Samtidigt inbillar jag mig att kunskap om sexualitet skulle bli alldeles vansinnigt enkelriktad om man helt bortsåg från de biologiska/fysiologiska/medicinska perspektiven. Vilket får mig att landa i en av mina käpphästar: Sexualitet som forskningsområde är ju spännande bland annat för att det kräver en tvärvetenskaplig forskningsansats -- man kan inte BARA prata om sociala aspekter av sexualiteten eller BARA prata om biologiska aspekter. Kanske gäller det alla ämnen som har med människan att göra, vad vet jag, men när det handlar om sex så tycker jag att det är uppenbart.
måndag 3 januari 2011
summering
Ett nytt år. Det finns anledning att stanna upp och fundera lite. Framför allt som det är (lite drygt) två år sedan jag började på postdoken, och snart (om fyra dagar) två år sedan jag påbörjade den här bloggen. Det är också lite drygt fyra år sedan jag disputerade (november 2006). Precis innan jul skickade jag dessutom in en ansökan, förhoppningsvis den sista i sitt slag på ett tag framöver. Tack vare diverse manövrar med anställningar och vikariat har jag ju ännu en tid kvar på postdoken, på halvtid, men det kan ändå vara en poäng att försöka säga något om hur det har gått.
Två år kändes som väldigt lång tid när jag började. Forskarutbildningens fyra år kändes betydligt kortare när jag påbörjade dem, konstigt nog, men lite hade det nog att göra med att jag undervisade så mycket tiden efter disputationen. Efter två år av intensiv undervisning kändes två års forskningstid som eoner av tid. Trots att tiden har rusat i väg sedan december 2008 har jag ändå hunnit med en del på dessa två år: skrivit tio artiklar/bokkapitel varav en tredjedel ungefär är samförfattade (egentligen elva men den elfte texten tycks aldrig bli publicerad), redigerat en antologi och ett tidskriftsnummer (i samarbete), varit kursansvarig för och undervisat på kursen Sexualitet i ord och bild, gått in som programkoordinator för mastern i sexologi och undervisat en del övrigt både på mastern och på andra kurser här på HS.
Nu återstår att redigera klart Twilight-antologin samt att avsluta mitt projekt genom att skriva boken -- som jag hittills har skrivit ca 30-40 (mycket obearbetade) sidor av. Samt att formulera ett nytt projekt inför framtiden.
Hur det blir med bloggen får jag se. Den har inte så jättemånga läsare men den är rolig att skriva, och jag tycker om att finnas på nätet och ha en kanal för skrivandet som inte är traditionellt akademisk. Det känns också som en bra aktivitet, att försöka skriva regelbundet. Bloggen har inneburit en handfull kontakter som jag nog inte hade fått annars. Däremot undrar jag om jag borde skriva på engelska i stället och om jag skulle döpa om den. "Forskningsblogg" känns inte riktigt som en adekvat benämning. Problemet är att man skulle kunna tänka sig att man rapporterade om sina forskningsfynd på bloggen men jag tycker ofta att det känns lite prematurt att lägga ut saker innan man hunnit bearbeta dem i artiklar.
Två år kändes som väldigt lång tid när jag började. Forskarutbildningens fyra år kändes betydligt kortare när jag påbörjade dem, konstigt nog, men lite hade det nog att göra med att jag undervisade så mycket tiden efter disputationen. Efter två år av intensiv undervisning kändes två års forskningstid som eoner av tid. Trots att tiden har rusat i väg sedan december 2008 har jag ändå hunnit med en del på dessa två år: skrivit tio artiklar/bokkapitel varav en tredjedel ungefär är samförfattade (egentligen elva men den elfte texten tycks aldrig bli publicerad), redigerat en antologi och ett tidskriftsnummer (i samarbete), varit kursansvarig för och undervisat på kursen Sexualitet i ord och bild, gått in som programkoordinator för mastern i sexologi och undervisat en del övrigt både på mastern och på andra kurser här på HS.
Nu återstår att redigera klart Twilight-antologin samt att avsluta mitt projekt genom att skriva boken -- som jag hittills har skrivit ca 30-40 (mycket obearbetade) sidor av. Samt att formulera ett nytt projekt inför framtiden.
Hur det blir med bloggen får jag se. Den har inte så jättemånga läsare men den är rolig att skriva, och jag tycker om att finnas på nätet och ha en kanal för skrivandet som inte är traditionellt akademisk. Det känns också som en bra aktivitet, att försöka skriva regelbundet. Bloggen har inneburit en handfull kontakter som jag nog inte hade fått annars. Däremot undrar jag om jag borde skriva på engelska i stället och om jag skulle döpa om den. "Forskningsblogg" känns inte riktigt som en adekvat benämning. Problemet är att man skulle kunna tänka sig att man rapporterade om sina forskningsfynd på bloggen men jag tycker ofta att det känns lite prematurt att lägga ut saker innan man hunnit bearbeta dem i artiklar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)