framtidsfunderingar

Med mindre än ett år kvar av mina postdokpengar har det blivit dags att söka jobb och pengar igen. Jag har medvetet låtit bli under första året, eftersom det är så extremt tidskrävande -- för att inte tala om känslomässigt påfrestande. Även om man vet, rent rationellt, att chanserna för att få något är mycket små, kan man inte hjälpa att ett litet hopp tänds varje gång man skickar i väg en ansökan. Man kan inte heller låta bli att söka för om inte söker är ju chansen definitivt noll. Och man blir både besviken och arg på sig själv för att man blir besviken när det inte blir något.

Tanken på att tiden börjar rinna ut stressar i förhållande till projektet också. Å ena sidan har jag inget att ha ångest över -- jag har varit produktiv och det är bra. Å den andra har jag sedan någon gång i höstas haft den där hemska känslan av allt jag INTE har gjort, som jag borde ha gjort, att jag egentligen borde tacka nej till alla erbjudanden och bara isolera mig under resten av min postdoktid. I går gjorde jag emellertid något som jag borde ha gjort för länge sedan: satte mig ner och gjorde upp en plan för det som återstår att göra i rena forskningsinsatser, gjorde en tidsberäkning och insåg att jag hinner. Det är liksom fysiskt möjligt att göra det och att skriva de artiklar jag planerat innan tiden är slut. En suck av lättnad.

Samtidigt har mitt projekt svällt över alla bräddar. Tiden räcker till om jag håller mig till vad jag skrev i min projektansökan, men jag inser ju att jag vill så mycket mer. Min förhoppning är att jag skall kunna fortsätta med detta även efter postdoktiden. Och då är frågan hur. Vilken form, vilken finansiering, hur skall jag formulera fortsättningen av projektet i förhållande till vad jag gjort, och så vidare. Det är mycket som gror och pyr i huvudet just nu, helt enkelt.