på tåget

På väg mot Stockholm igen. Tåget är ingen dålig arbetsplats -- jag får massor gjort. Vi är nu på väg in mot Mjölby. Det är lite mulet och marken är snötäckt. När jag lämnade Skåne sken solen. Under detta Stockholmsbesök skall jag träffa några forskare för ett eventuellt samarbete och undervisa på Swedish Film and Television Culture. På torsdag är jag tillbaka i Skåne och undervisar på Sexualitet i ord och bild -- det skall handla om bilder och Björn Fritz från konstvetenskapen i Lund kommer och pratar om sexualitet i konsten.

om digitaliseringen av biograferna

Ibland känner jag mig som en dinosaurie. Inte nog med att berömda regissörer och filmvetenskapens "founding fathers" går bort, film som den var på 1900-talet är på väg att försvinna. Man kan ju naturligtvis bli elegisk över detta, men å andra sidan är det som händer nu också jättespännande. David Bordwell har skrivit alldeles utmärkt om övergången från 35mm-film till digital filmvisning.

I filmen Demolition Man (1993) som utspelar sig 2032 spelar Sandra Bullock en kvinna som älskar 1900-talet. Ibland känner jag mig som henne.

geijer och lilly

Nu har jag sett färdig Hinsehäxans två avsnitt, samt läst om boken eftersom jag insåg att det var mycket i den jag inte kom ihåg. Miniserien justerar bokens berättelse något -- bland annat får Lennart Geijer en betydligt större roll på TV än vad han fick i boken. Enligt Östlin bryter de kontakten när han blir justitieminister, i TV-serien dyker han upp och schackrar med henne om nådeansökningar och annat. Den bortadoption som han ordnar när hon blir gravid är tårframkallande i TV-serien men tämligen osentimentalt skildrad i boken. Jag vet inte om det är för att illustrera Lillys tilltagande utsatthet, eller för att dämpa det annars ganska positiva intrycket av honom -- i boken tar Östlin rakryggat ställning för Geijer och säger att han var snäll, hederlig och pålitlig, men i TV-serien blir han ganska obehaglig när hon väl hamnar i fängelse.

Jag tyckte på det stora hela att Hinsehäxan var bra. Gillade att de hade lagt in arkivfilmer på Stockholm från den aktuella tidsperioden (eller ungefär den aktuella tidsperioden) som inte hade snyggats till utan att man såg att de var inklippta. Gillade också att man hade lagt ner ganska mycket omsorg på att fånga tidskänslan, med bilar och kläder och gatumiljöer som inte ändrats. Det har klagats på att Lilly och hennes kompisar tycks lite för städade och snälla för att höra till Stockholms undre värld, men Östlin beskriver själv i boken en kort period i Malmö som den enda tid då hon var nedgången. Jag kan inte själv avgöra hurpass realistisk skildringen är, men man bör ju naturligtvis hålla i åtanke att den är ett slags fiktionalisering av ett verkligt liv.

filmbeskrivningar

I Filmårsboken från 1972 och 1973 finns "erotiska kortfilmer" listade. I urval, bör påpekas. Beskrivningarna är hämtade från Biografbyrån. Och de har ett slags lakonisk charm som ibland slår över i poesi:

Fuck in the country house
Samlag mest på ryamatta och parkettgolv.

Billedet
Rökande man står och drömmer om samlag med kvinna på säng med vita lakan.

The big surprise
Förhållande mellan två flickor, plastpenis. Två pojkar kommer in i bilden.

A man's dream
Två kvinnor älskar på en rödrutig säng. En man kommer in och älskar med de två kvinnorna.

Episod i äktenskapet
Sängparties och otrohet i äktenskap i två våningsplan.

Randiga handskar
Soffa, två kvinnor, en man, samlag.

Det påpekas i inledningen till förteckningen att "Granskarnas brist på entusiasm märks indirekt på deras försök att i sina innehållsbeskrivningar skilja den ena filmen från den andra." (Filmårsboken 1972, s. 147)

Annars sitter jag och skriver på en artikel -- det går trögt men framåt. Jag pular också med en konferensansökan och svarar på mail från studenter.

och apropå...

... Bordellhärvan så ligger Hinsehäxan ute på svtplay till den 10 februari. Eller den 9 februari, det ser ut som om del två ligger en dag kortare så de har kanske skrivit fel. Eftersom jag var bortrest när den gick på TV passar jag på att se den nu.

tinker tailor soldier spy

Om man gillar Alfredsons film -- eller om man har svårt att hänga med i berättelsen -- kan Bordwells blogginlägg om filmen vara läsvärt.

prioriteringar

Ja, okej, jag inser att resten av Sverige tänker på Juholts avgång medan jag grubblar över Salanders bröst. Men medan det första i och för sig är en allmän fråga, är det trots allt inte mitt specialområde och jag brukar bara ytterst, ytterst sällan kommentera samtida nationell partipolitik här.

Emellertid har jag funderat en del över Juholts avgång. Jag har tänkt på det där som man kallar mediedrev. Och att jovisst blir medierna som skoningslösa rovdjur när de vädrar blod. Och att har man bara det minsta empati kan man inte låta bli att känna med honom. Och naturligtvis är de där mediedreven och mediers granskning generellt inte helt rättvisande vad gäller politiker -- en del kommer undan och andra inte, en del saker går under radarn, andra inte.

Men motsatsen -- och nu tänker jag på Bordellhärvan 1976 som tystades ner och där locket lades på -- är otänkbar. Ett samhälle där medierna inte granskar makthavarna, eller där försök att granska makthavare stoppas.

Den självklara invändningen till detta är ju att de som talar om mediedrev efterlyser lite sans och balans. Lite proportion. Inte att medierna skall låta bli att granska. Men jag tänker ändå att man skall vara lite careful of what one wishes for...

salanders bröst

I det senaste numret av Sight&Sound ägnar man både en artikel och en recension åt Finchers The Girl with the Dragon Tattoo, filmen som svenska biobesökare enligt Katarina Wennstam upplever

"med en känsla av att något väldigt viktigt från Stieg Larssons böcker har försvunnit längs vägen. På bloggar, insändarsidor och här i DN (läs exempelvis Malin Ullgren i går) är besvikelsen, med rätta, stor över att Lisbeth Salander har förvandlats till ett exponerat objekt helt beroende av sin manlige motspelare Mikael Blomqvist."

Även i S&S funderar man över att Finchers film, måhända lite förvånande, är lite mjukare än originalet, inte minst i behandlingen av Salander-figuren. Inte minst det faktum att hon, frågar Blomkvist "Can I kill him?", uppfattas som i stark kontrast till den svenska Salander, precis som Emelie Roslund påtalade i DN häromdagen. Man noterar också hennes sårbarhet, i relation till Blomkvist men också generellt. Återkommande i det svenska mottagandet är emellertid kommentarer om Salanders bröst.

Det är framför allt två saker som tagits upp. Å ena sidan filmaffischen, där Rooney Mara står vänd mot åskådaren med Daniel Craig bakom, med armen lite beskyddande men också nästan lite fasthållande, som för att hindra henne att ta ett steg framåt. Mara är halvnaken, med ett par lågt skurna byxor och bara bröst. De har båda lite lätt diaboliska blickar, det är en ganska dyster och obehaglig bild (precis som filmen är ganska dyster och obehaglig).

Å andra sidan är det att man får se Salanders bröst efter våldtäkten.

Jag håller med om att Rooney Maras Salander är mjukare och mer sårbar -- och samtidigt galnare, mindre rationell, än Noomi Rapaces Salander. Även om jag tyckte att Rapace var det absolut bästa i de svenska (eller svensk-danska) filmerna, tyckte jag själv att hon var lite för hård, lite för tuff, lite för vuxen för att stämma överens med min bild av Salander ur böckerna. Där beskrivs hon som om hon har ett utseende som en fjortonåring. Män i hennes omgivning som bryr sig om henne -- som Dragan Armanskij, men också Blomkvist -- uttrycker ofta en oro för att hon skall råka illa ut. Och hon ÄR sårbar. Mycket av hennes tystnader och hennes hårdhet är skal, skydd, murar mot en värld som hon vet har makt att skada henne. Jag är inte säker på att en sårbar Salander är en Salander som inte är sann mot originalets Salander.

Men så har vi det här med brösten. Och det blir jag själv inte riktigt klok på. I böckerna beskrivs Salander med i det närmaste icke-existerande bröst. I den andra boken gör hon en bröstoperation, en liten, för att fylla en A-kupa. Trots att den är så liten lägger i princip alla märke till det. Formuleringar som "hon hade stoppat upp bysten med något" eller att hon såg äldre, mer vuxen ut, poppar upp så fort hon träffar någon av sina gamla bekanta igen.

Varför? Om nu boken är ett sådant feministiskt statement, varför är det då inte OK att Salander går runt med sina nästan icke-existerande bröst? Det fyller ingen funktion för berättelsen, det bidrar inte till dess framåtskridande på något sätt, det är bara där som en del av karaktäriseringen av henne på ett nästan paradoxalt sätt. Är det ett symboliskt sätt att gestalta att hon växer upp och mognar? Eller är det, liksom Salanders tvillingsyster, en lös tråd som kanske hade fiskats upp i senare böcker, de som aldrig skrevs? Eller finns det något som kritikerna menar också finns i Finchers film, något slags uppvisande/fixering/erotisering av de där brösten som var så gott som ofullbordade men som får en smakfull och fin A-kupa?

Som sagt, jag blir inte klok på det. Jag förutsätter att mitt förhållande till nakna bröst på film och i bild är lite yrkesskadat. Men det räcker inte för att förklara den där bröstoperationen i andra boken.

kondomer och porr

Väldigt kortfattat: man har talat om en folkomröstning i Los Angeles om en lag som skall kräva av porrskådisar att använda kondom under inspelningarna. Här skriver Lorelei Lee om problemen med en sådan lag.

Jag har skrivit om HIV-risken i pornografisk film tidigare: här, här och här.

snö, varma rum och harry scheins spöke

Sitter i mitt nya tjänsterum -- det är nog det varmaste tjänsterum jag någonsin haft, och jag har ändå haft några stycken. Utanför är det snö på marken. Här är ganska tomt, för jag kommer inte att ta upp några flyttkartonger förrän framåt februari. Förutom en mystisk Mac som kräver nytänkande av mina fingrar. Har varit inne på biblioteket och dreglat över alla böckerna, har hejat på och småpratat med några av mina nya kolleger. Det är fortfarande en massa praktiska saker kvar att ordna, men jag är på plats i alla fall.

Det känns lite konstigt. Filmvetenskapen huserar i Filmhuset på Gärdet (se också här), och det är lite som om Harry Scheins spöke vakar över korridorerna.

the mundane

Medan regnat strilar ner utanför fönstren ägnar jag mig åt så tråkiga saker som att boka tågbiljetter till Stockholm. Jag skall ju ägna mig åt något slags långpendling, eller snarare växla mellan att arbeta hemifrån och att vara på plats. Insåg försent att jag borde ha gått med i SJ Prio för att samla poäng -- det är gjort nu, men jag hade fått massor av poäng på de bokningar jag gjorde...

Jag måste också lösa frågor kring min tjänstledighet, lära mig en ny nätbaserad undervisningsplattform (eller vad det heter), fixa med två e-postar (eftersändning eller sammanslagning?), få en arbetsplats i Stockholm osv osv osv. För att inte tala om de flyttkartonger som måste packas...

Förkylningen tycks i alla fall äntligen vara på bättringsvägen.

dystert

Frustrerande med en hopplöst långvarig förkylning som tar musten ur mig. Jobbar med en ansökan och lite kursstartsförberedelser men det blir inte så mycket annat gjort. I Dagens Nyheter skriver Tomas Axelson att David Fincher har klippt klorna av Salander -- jag är inte säker på att jag håller med. Jovisst är Peter Andersson en mer läskig figur än den lunsige Bjurman i Finchers version, men jag tyckte att Rooney Mara var en riktigt riktigt bra Salander. Utan att för den skull ta ner Rapace, som jag också tyckte var bra. De två skådespelarinsatserna tycker jag illustrerar att två olika personer kan göra två olika tolkningar av en roll som båda tillför något, båda ger något, och båda är bra. Men ändå olika. Mara tyckte jag var en galnare Salander, och det är ju klart, att en del av den strukturella kritik som finns i Millennieserien går förlorad om den kan förklaras individuellt. Men Maras Salanders galenskap gav det där oberäkneliga elementet som gör att hon så att säga kommer ur patriarkatets värsta mardrömmar. Vet inte om det beror på skicklig skådespelarinsats eller hade sin huvudsakliga orsak i de blekta ögonbrynen som gav henne ett lätt uncanny drag.

Men å andra sidan tror jag inte jag någonsin har läst Millenniumserien (vare sig i bokform eller filmform) riktigt så realistiskt som andra tycks göra. Jag ser den snarare som en iscensättning av en viss uppfattning om världen. Finchers film känns som om den ytterligare utarbetar den -- en så dyster skildring av det svenska samhället, med urtvättade färger, iskyla, årstider som inte riktigt växlar, snöyra, bleka och trötta människor, och antisemitism, nazism och rasism så nära, nära ytan. Kanske inte en helt irrelevant skildring.

Nytt år, nytt jobb

Och så var det 2012. Weird. I dag börjar jag formellt på mitt nya jobb. Informellt kommer det att vara en massa överlappningar -- inte minst eftersom jag skall undervisa på kursen Sexualitet i ord och bild. På nyårsfesten i går pratade vi om det bästa och det sämsta med 2011 -- för mig var det mest omtumlande att jag fick den här forskarassistenttjänsten. Både jätteroligt och lite läskigt samtidigt. Både en chans rent jobbmässigt och ett upprivande av en situation som jag både kämpat för att få vara i och trivts väldigt bra i.

Men men... 2011 var ett bra år. Det sämsta var att jag inte kom med på SCMS-konferensen som skall vara i Boston i mars. Och om det är det sämsta som hänt 2011 skall jag vara tacksam.

Gott nytt år på er alla.