genrefunderingar

Nu är den tredje texten i gång. Vad det är roligt när man har stått i startgropen i flera veckor och laddat och så sätter man sig ner och knäcker en rejäl sträcka på texten! De andra två texterna handlar om porr och nationalitet men den här handlar om porr och genre. Tanken är att när porren släpptes fri i Sverige 1971, försvann en tydlig gräns för vad som var pornografiskt och vad som inte var det. Det är ingen originell idé -- det är inte ens min idé, ärligt talat, utan finns i lite olika former i exempelvis Walter Kendricks The Secret Museum som jag kan rekommendera -- men det är en fruktbar idé och genom att utgå från hur filmer från det tidiga sjuttiotalet beskrevs i annonser, artiklar och recensioner kan man föra ett resonemang om porrfilmen som filmgenre. Flera filmer som nog inte skulle kallas pornografiska i dag fick beteckningen porr då. Samtidigt användes beteckningen också (precis som i dag) pejorativt, för att visa på att något var skräp i till exempel filmrecensioner. Och det kunde vara filmer som hade ambitioner att befinna sig i någon helt annan kategori, som Mai Zetterlings Nattlek, som 1966 i Kvällsposten sågades som "porrpekoral". På löpsedeln, no less.

Nu är ju Nattlek lite intressant ur just genreperspektiv för den ingår i den fantastiska samlingen Svensk sensationsfilm av Daniel Dellamorte där den i och för sig får en ganska låg värdering (inte sleazy enough utan tvärtom ganska barntillåtet, har jag för mig att omdömet är). Vilket än en gång indikerar den svajiga gränsen mellan konst och pornografi.

en himla massa falukorv

Det var inte helt enkelt det där med svensk falukorvskonsumtion: Livsmedelsverket hänvisade till Jordbruksverket där man konstaterade att man inte differentierar charkprodukterna. Det vill säga, att det finns officiell statistik på hur mycket charkprodukter vi konsumerar, men det går inte att särskilja falukorven från all övrig korv och annat som kan tänkas ingå i charkprodukter, typ leverpastej och kalvsylta. Till sist ringde jag ett av våra största livsmedelsföretag och frågade. Personen jag talade med var noga med att det var en uppskattning, för han ville ju inte berätta hur mycket företaget sålde eller hur mycket konkurrenterna sålde och så vidare. Det betyder att det är en siffra vars användbarhet är något begränsad, eftersom den dels inte är tryckt någonstans, dels har jag ingen aning om hur personen i fråga kom fram till den. Om siffran stämmer konsumeras ungefär trettiotusen ton falukorv per år i Sverige. Det är faktiskt en himla massa falukorv.

Falukorvsföljetongen visar att även enkla frågor kan vara mycket svåra att få svar på.

simultankapacitet och deadlines

Det går lite i ett här med saker som skall bli klara. Jag bollar texter som om jag hade världens simultankapacitet (vilket jag absolut INTE har men om jag börjar tänka på det kommer nog alla bollarna att falla till marken): en samförfattad artikel och ett samförfattat paper är snart, snart klara och en annan text ligger i startgroparna.

Det betyder att jag inte har ringt till Swedish meats ännu. Så snart jag har kommer dock falukorvsstatistiken att presenteras här på bloggen.

Meanwhile kan ni läsa Kamfer-Charlotte om amerikansk film.

falukorv

Hur mycket falukorv äter svenskarna egentligen? Och hur mycket falukorv åt man 1978? Jag vill kunna påstå att falukorven i Fäbodjäntan har blivit klassisk därför att falukorv är något så otroligt välbekant, trivialt och vardagsmässigt, men jag kan inte hitta en tillförlitlig siffra på hur mycket falukorv som konsumeras (och konsumerades) i Sverige. Är färdig att slänga SCB:s årsbok i väggen.

I morgon får jag ringa till Swedish meats.

idealny facet

Många europeiska filmer passerar inte nationsgränserna utan får - i bästa fall - sin publik inom landet. Det finns en massa förklaringar till varför det är så, men det är också ett av problemen med den europeiska filmindustrin. Vissa konstfilmer som vinner priser eller på andra sätt uppmärksammas på festivaler får distribution och ses av en internationell publik, och genresatsningar som till exempel de nordeuropeiska samproduktionerna av deckar-/polisfilmserier som Wallanderfilmerna och Beckfilmerna tar sig över vissa nationsgränser, men exempelvis komedier oftast är hopplöst nationella. Det är en av de intressanta sakerna med sjuttiotalets pornografiska film, att den i någon mening faktiskt var en transnationell film som både samproducerades och exporterades.

Av filmvetenskaplig nyfikenhet privatimporterades därför en polsk komedi (med engelska undertexter) under helgens Gdansk-resa. Filmen Idealny facet dla mojej dziewczyny, regisserad av Tomasz Konecki, avnjöts i går. Titeln betyder ungefär "Den ideale mannen för min flickvän". Berättelsen var ganska komplicerad och följde dels en katolsk radiostationsledares försök att tjäna pengar på en kampanj för trafiksäkerhet med enorma Jesus-skyltar på vägarna, dels en aggressiv lesbisk manshatande feministledares försök att rädda sin rörelse ekonomiskt genom att producera en feministisk porrfilm, bland annat finansierad av Svenska feministförbundet (sic!). Det var en lite märklig upplevelse för jag kunde se att filmen var rolig, men skämten gick liksom förbi mig (utom naturligtvis de allra mest buskisartade, som när folk slog sig eller då mannen som valts till "årets kvinna" av feministrörelsen gick in på damtoaletten...). På samma sätt förstod jag att den var en satir, men jag hade inte den satiriska spegelns verklighet klar för mig. Men den feministiska porrfilmen förstod jag. Och Svenska feministförbundet representerades av två blonda storbystade tjejer med tajta tröjor i gult... (är det liksom den gamla svenska synden-idén korsad med Fi???)

Och samtidigt har Tuva Nuvotny praktiserat på strippklubbar inför rollen som manshatande elektrofeminist i danska Original.

någon spekulant?

Ingmar Bergmans hus på Fårö är till salu.

lästips

Saker och ting går mig emot just nu men Hynek Pallas understreckare i Svenska Dagbladet om pinku eiga och Jasper Sharps bok Behind the Pink Curtain: The Complete History of Japanese Sex Cinema är helt klart läsvärd. Den handlar alltså om japansk sexfilm som jag själv varit lite inne på tidigare på bloggen.

forever young: mer twilight

Har nu också läst ut Twilight. Egentligen tycker jag nog att filmen är bättre än boken... fast boken har vissa kvaliteter som inte filmen har. Jag kastade mig över adlibris hemsida för att beställa tvåan, New Moon, så snart jag hade läst ut den första, så den är på väg!

Men i boken kommer Bellas självutplånande drag fram i mycket högre grad och i filmen framstår hon som modigare -- de repliker där hon säger att hon inte är rädd finns i boken också men där får man ju också veta att det är lite ljug. Men begäret är det samma, Edwards skönhet betonas om och om igen, vemodet och melankolin genomsyrar såväl hennes längtan som deras kärlekshistoria och de diskuterar lite utförligare (om än fortfarande i mycket kyska termer!) möjligheten att så att säga gå hela vägen. Eller snarare omöjligheten. Parallellen sex och vampyrism är ännu tydligare i boken, utan att den någon gång blir uttalad.

Men vad som slog mig, och vad som blev ännu mer uppenbart när jag läste teasern (dvs de första sidorna i nästa bok) till New Moon som fanns i slutet på den utgåva jag läste, är att ett annat tema än sex/vampyrism och young female desire är skräcken för åldrandet. Bella lider av tanken på att hon skall åldras och Edward skall fortsätta att vara densamma, lika ung och vacker, även om han säger att det inte gör honom något. Det är en skräck som jag vagt minns från min egen tonårstid, ett slags irrationell ångest över kroppens kommande förfall som kunde kännas fullständigt hopplös eftersom det inte fanns något att göra åt det. Och det är väl också där man kan säga att böckerna är världsfrånvända eller livsförnekande. Inte i förståelsen av den skräcken, för den finns, utan i att den enda lösningen på kroppens förestående förfall är att bli en levande död.

Vill man ansluta till freudianska idéer så hänger ju könsdriften (libido) ihop med dödsdriften (thanatos) så det finns väl något slags logik i det hela, men jag hör inte till dem som tror på psykoanalysen som en sanning. Och helt plötsligt kan jag också förstå en del av kritiken mot böckerna. Inte för att jag håller med om den, men jag kan förstå att vuxna människor reagerar på att tonårsflickor läser böcker som handlar om att självutplånande vända sig bort från livet och att det väcker något slags moralpanik. Jag skulle hellre vilja säga att Stephanie Meyer har en viss insikt i vissa av de tankar och känslor som uppfyller en i målgruppens ålder, och att det förklarar böckernas popularitet.

torr humor

Kom på att jag skulle kallat förra inlägget "ingmar from schweden".

inga from schweden

Inför en artikel jag håller på med försöker jag fördjupa mig lite i Joe Sarnos svenska filmer. Det är ingen auteurstudie utan som kanske framgått av tidigare blogginlägg handlar det om nationalitet. Även om konceptet med svensk synd är lite tjatigt och alltid lite problematiskt när man själv är svensk, kanske framför allt om man hör till den kvinnliga delen av befolkningen, är det ändå högst relevant när man studerar den svenska porrfilmshistorien. Precis som jag konstaterade i avhandlingen, men där angående den svenska konstfilmen, så blir nationaliteten som ett slags pass som möjliggör ett resande över nationsgränser. Epitetet "svensk" blev, på den här tiden, ett försäljningsargument utomlands.

Det lustiga med Jag - en oskuld eller Inga (1968) som den hette i USA, är kanske ändå inte att den är gjord av en amerikan i Sverige - det var Sarnos första svenska film - utan att den så tydligt anknyter till en annan svensk symbol, nämligen Ingmar Bergman. Den är en sexploitationfilm men med så lite sex och naket att om det är det man är ute efter så sitter man och somnar. Men den är snyggt filmad i svartvitt, med flera stilgrepp lånade från Bergman, såväl kameravinklar som förtjusningen i små mekaniska leksaker. Vid ett flertal tillfällen står skådespelarna med ansiktena mot kameran och pratar liksom bakåt respektive till den andres nacke. Monica Strömmerstedt, som spelar Ingas moster, är i och för sig mörk men påminner ändå i sminkningen om Ingrid Thulin och hennes roll är en karaktäristisk Thulin/Bergman-roll. Och så vidare.

Det är alltså ingen slump att den kvinnliga huvudpersonen i Fäbodjäntan heter Monika.

Konferensen har blivit inställd.

villkoren

OK: Konferensen i Tokyo organiseras av den största amerikanska filmvetarorganisationen, Society for Cinema and Media Studies. Jag tror att käpphästen för japanerna är att konferensen är amerikansk, och svininfluensan kommer från (eller upplevs komma från? jag är inte så bra på pandemikunskap) den amerikanska kontinenten. Till exempel kommer inte flyget från Köpenhamn men däremot flyg från USA och Kanada (och antar jag, Mexiko) att vara övervakade av något slags medicinsk personal.

De japanska myndigheterna ställer följande villkor för att konferensen skall få hållas: att vi skall ha munskydd på oss, att vi skall få vår temperatur kontrollerad varje dag, att om någon eller någon i vår närhet visar sig ha H1N1 (svininfluensan) att vi låter oss bli isolerade i karantän i tio dagar. Dessutom kommer hela konferensen att ställas in oavsett, om WHO bedömer situationen som i fas sex i stället för fem som det är nu.

De båda förstnämnda villkoren tycker jag är tämligen oproblematiska -- man kan ju diskutera dem på ett principiellt plan, men rent praktiskt och känslomässigt tror jag att jag kan leva med att leverera ett paper med munskydd framför ansiktet (tror till och med att det kan bli en "interesting experience") och jag förutsätter att den officiella temperaturtagningen inte kommer att ske rektalt utan typ i örat eller något. Däremot bekymrar mig de tio dagarna i karantän en hel del, eftersom det påverkar returresan, jobbet därhemma och livet i övrigt. Och skulle man själv råka få H1N1 är det väl inte så mycket att tjafsa om, men att sitta i karantän bara för att någon i ens närhet (vet inte ens hur det där "närhet" definieras) skulle ha det...

Just nu håller en enkät på att genomföras på huruvida konferensdeltagarna kan tänka sig att delta under dessa villkor. Om tillräckligt många säger nej, kommer sannolikt konferensen att ställas in. Jag och hela min panel (som jag är "chair" på) kommer att säga ja, men vi är svenskar och sannolikt lite mindre bekymrade om förlorad arbetstid, höga sjukvårdskostnader och eventuella andra konsekvenser för försäkringar och dylikt än vad amerikanerna är. Så vi får se. Jag är, tyvärr, pessimistisk. I morgon eftermiddag/kväll lär vi få besked.

eventuellt inställd konferens

Just nu ser det ut som om det finns risk för att Tokyokonferensen inte blir av, på grund av H1N1, svininfluensan. De japanska myndigheterna har ställt massor med villkor för att SCMS skall få hålla den. Organisationen har skickat ut en enkät till alla medlemmar för att se om de accepterar att åka under dessa villkor.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag skall säga. Nedstämd blir jag i alla fall.

porno nation

Har precis blivit klar med två deadlines. Nu är det tre som återstår, varav två hör ihop eftersom de handlar om nationalitet på lite olika sätt.

Det är faktiskt slående hur mycket de svenska kvinnliga stjärnorna reste runt och gjorde filmer i andra länder eller för andra produktionsbolag än Sverige och de svenska. Längst och mest reste Christina Lindberg. Det var Sverige, Tyskland och Japan. Samt, uppenbarligen, en tunisisk film. Marie Forså var också runt en del men inte lika mycket - eller snarare inte lika långt. Man kan snarare tala om en långpendling mellan Tyskland och Sverige där.

Och här plockade vi in Harry Reems.

experimentfilm

I går var det filmseminarium i Lund igen. Min fd handledare, Lars Gustaf Andersson, presenterade sitt forskninsprojekt om svensk experimentfilm, som han har jobbat med tillsammans med John Sundholm och Astrid Söderbergh Widding. Det var intressant och spännande, framför allt när han berättade om sökandet efter filmer som verkar ha förkommit eller som ingen vet var de finns. Vissa filmer är ju verkligen förkomna medan andra dyker helt plötsligt upp i typ en låda i en sommarstuga eller något. Det är verkligen forskaren som detektiv, det där.

Man kan tycka att svensk experimentfilm ligger långt från mitt forskningsområde. På ett sätt gör det ju också det. Samtidigt finns det vissa beröringspunkter: båda områdena ligger liksom vid sidan av den ordinarie filmverksamheten, den som producerar långfilmer för biografdistribution. Båda områdena är också, slog det mig när Lars Gustaf pratade, "anekdotrika" - de är fulla av kufiska personligheter som det finns en massa mytbildning kring.

Nu måste jag ta itu med annat: det är delivertime på fyra olika saker de närmaste tio dagarna.

strul

Just nu strular allting och det känns som om jag måste lägga en massa energi på att bara återfå kontrollen. Meanwhile:

Dita von Teese uppmanar engelska strippor att bryta mot lagen. Också här.

Upptäckte att också Weird Science gillar Twilight.

Och min kollega fortsätter att rapportera från Bloomington.

mer twilightfunderingar

Har tänkt på min jämförelse med Dirty Dancing. Jag gjorde den för att de har samma publikdragningskraft, unga tjejer som tyvärr ofta får lära sig att skämmas för sin kultur och sin smak. Samtidigt finns det ju massor av skillnader. Bland annat att DD handlar om att Baby lär sig att dansa "dirty" medan Bella inte kan gå hela vägen, knappt ens halva, med sin pojkvän. Samtidigt finns det något där med den oansenliga tjejen (Kristen Stewart är ju i och för sig inte precis oansenlig, men enligt böckerna är tydligen Bella en liten mus) och hennes mod och hennes drömmar...

Lyckligtvis har Dirty Dancing fått viss upprättelse efter dryga tjugo år. Twilight är ungefär lika utskälld som den var förr och det visar hur otroligt låg kulturell status tjejkultur har. Den har ungefär lika låg, om ärligt talat inte ännu lägre, status än den lågkulturella mer eller mindre manliga kultur jag håller på med. Nu är ju kulturhierarkier inte givna eller huggna i sten på något sätt, utan förändras över tid, är olika i olika grupper, påverkas av olika förhållningssätt och så vidare, men det är uppenbarligen fortfarande OK att tala om för unga tjejer hur dålig smak de har.

twilight och young female desire

I går såg jag den romantiska teeny-vampyrfilmen Twilight. Den var klart bättre än jag hade väntat mig -- eller jag vet inte vad jag hade väntat mig, på ett sätt var den allt jag hade hoppats att den skulle vara. Den är lite av en "nobody puts Baby in a corner"-film för 2000-talet, fast med vampyrer. Och egentligen - precis som alla redan har noterat - handlar den ju inte alls om vampyrer utan om sex (precis som vampyrfilmer/berättelser ofta gör). Och avhållsamhet. Och begär. Eftersom de kom ungefär samtidigt ligger jämförelsen med Låt den rätte komma in nära till hands (Ebert till och med rekommenderar den svenska filmen i stället för Twilight som en fotnot till sin recension), men jag uppfattar att de är två väldigt olika filmer. Båda handlar om utanförskap men Låt den rätte komma in handlar inte om sex och begär, i alla fall inte som jag tolkar den.

För det var nog det jag gillade med Twilight. Den är en saga om kvinnligt begär, en flickboksfantasi som inte fipplar bort det faktum att (unga) kvinnor också har starka, sexuella känslor och erotisk längtan. Objektet för denna kärlek konstrueras som ett slags perfekt man, spännande och farlig men ändå trygg och stark.

Och ju mer jag ägnar mig åt den pornografiska genren, den explicita "in-your-face" sexualiteten som visas upp där, desto mer fascineras jag av filmer där begäret aldrig kan tillfredställas, där varje scen vibrerar av tillbakahållen längtan, där kläderna behålls på och det är via blickarna som lusten kommuniceras. En annan sak som jag gillar med filmen är att berättelsen drivs fram av hennes begär.

Det är klart att man kan anklaga Twilight-fenomenet för moralism och för att vara ett uttryck för det amerikanska avhållsamhetsidealet, särskilt understruket under Busheran, men samtidigt är det lite läckert med scener där båda vill men ändå måste avstå. Och såvitt jag förstår kommer de att fullborda det hela så småningom (biter han henne inte till sist i någon av böckerna?).

Har beställt första boken. Ser fram emot nästa film.

filmcensur igen

Läs Jonas Holmberg om filmcensuren och Markus Öhrn i Expressen.