kort om kort

Nu har jag skrivit två introduktioner (av fem) och kan kanske säga att det går ganska bra. Boken är alltså indelat i ett antal avdelningar och varje avdelning skall ha en kort introduktion som ger lite generell info om just den perioden eller det fenomen som avhandlas i den delen och som kontextualiserar de texter vi valt ut. SVÅRT är det, för när man skall summera historia, om så bara ge en snabb bild av något litet, känner man genast det tunga ansvaret av att vara... tja, sann och rättvisande? Vad har jag valt ut och varför? Är det rätt att lägga fokus på just detta? Borde jag säga något om det här i stället? Har jag förenklat i överkant? Jag tänkte att det skulle vara lätt eftersom jag har undervisat på i princip allt jag skall skriva om, men... två eller tre gånger 45 minuter motsvarar inte riktigt ca två sidor och studenterna kan ju alltid hojta till och protestera eller ställa frågor medan man föreläser.

Michael Tapper hade skrivit en fin text om Robin Wood i Sydsvenskan i dag. Dessvärre hittar jag inte den på nätet.

Uppdatering (2010.01.01): Däremot finns det en text av Tapper om Robin Wood på Film Internationals hemsida. Tack Martin Degrell för tipset!

förtretligheter

Beställde sex DVD med Lasse Braun-filmer från sextio- och sjuttiotalen någon gång före jul. I dag hade de kommit. De var mycket välförpackade, med sådana där typ cellplastfluffbitar för att hindra dem från att skaka runt i kartongen. Däremot hade ALLA skivorna lossnat inuti sina omslag och den lilla knoppen som de sitter fast på var sönder, vilket innebar att alla skivorna var mer eller mindre repiga efter att ha skavt runt inne i fodralen. Nu måste jag snabbgå igenom varenda skiva för att kolla om de går att spela så att jag vet om jag skall reklamera skiten eller ej!

Det är inte första gången detta händer mig. Tvärtom har det hänt fler gånger än jag orkar räkna. Vanligtvis har det bara hänt någon enstaka film och ibland har skivan varit spelbar trots repor. Men jag kan tänka att det allra minst ändamålsenliga fodralet i världen torde vara DVD-omslagen och rätt många DVD-leverantörer skickar numera själva skivorna i små vita kuvert inne i omslaget. På många sätt var VHS-kassetterna betydligt bättre -- ja, det är klart att både bild och ljud är mer än hundra gånger bättre på DVD och ännu mera så på Blu-ray men de är ju så hysteriskt fånigt känsliga. Och vad gäller dessa gamla 8-mm filmer är inte kvaliteten så värst lysande ändå.

Det är ju inte så dumt att kunna se dem på datorn, men please, please snälla nöjesindustrin LÖS piratproblematiken så att jag enkelt kan ladda hem filmerna lagligt, göra en egen DVD-kopia om jag vill eller bara ha dem på hårddisken.

mellandagsjobb

Förra året vid den här tiden läste jag uppsatser för brinnande livet. Studenterna hade sin näst sista deadline den 23 december och jag skulle komma med respons kring nyår. Även om just C-uppsatshandledning är ganska kul eftersom det är färre och mer rejäla uppsatser jämfört med B-uppsatserna är det lite skönt att inte spendera dagarna mellan jul och nyår med att hetsläsa nästan-färdiga uppsatser och veta att det är sista chansen att säga de där superviktiga sakerna innan den sista inlämningen inför seminariet...

I stället skriver jag introduktioner till antologin om svensk film. Jag började i dag så det är inte helt lätt att säga hur det går ännu. Men det är verkligen roligt att känna att nu börjar det faktiskt likna något, att det kommer att bli klart, det kommer att bli en bok av detta långa, ganska struliga och hemskt utdragna arbete...

Och så har jag äntligen läst ut Berl Kutchinsky. Det segade ett tag för jag hade så mycket annat att göra och så hade jag kommit till de undersökningar de gjorde. Dessa undersökning innebar mycket kvantitativ forskning, experiment (exempelvis lät de ett gäng personer titta på och lyssna på pornografi -- film, tidningar, böcker -- under en timmes tid och så fick de fylla i enkäter före och efter) och statistik över olika kategorier av sexualrelaterad brottslighet. Kutchinskys poäng är ju att det inte går att sätta ett samband mellan förekomsten av pornografi och en ökad sexualbrottslighet -- en poäng som refererats i en massa olika sammanhang och också kritiserats av framför allt porrmotståndare och den del av kvinnorörelsen som hävdade att pornografi är teori och våldtäkt praktiken. Slutet av boken var också en lång uppläxning av hans kritiker men eftersom manuset publicerades efter hans död är det svårt att säga om han hade kommit att redigera slutet om han hade kunnat jobba vidare med det. Kanske hade han i så fall tonat ner motkritiken lite grann för han framstår helt plötsligt som aggressiv, hetsig och, ja, faktiskt, lite bitter, när han under hela den tidigare texten framstår som lugn och saklig (så som jag tycker att man skall sträva efter att vara...). Ett lite anmärkningsvärt stilbrott som sannolikt har att göra med den posthuma publiceringen.

god helg...

... önskar jag er alla. Nu blir det blogguppehåll över helgen.

R.I.P. Robin Wood

En av de viktigaste personerna för filmvetenskapen som ämne har gått bort: den brittiske filmkritikern Robin Wood (1931-2009). Jag minns fortfarande känslan av att läsa Hitchcock's Films Revisited som grundstudent och genom texten verkligen höra en personlig röst som tycktes prata direkt med mig. Och som sade så kloka och, kändes det, självklara saker, sådant där som man inte alls hade tänkt på men som made perfectly good sense när någon lade fram det på det sättet. Man kan säga att Robin Wood var en av de första filmkritiker vars namn jag lade på minnet, långt innan jag (som var en lite småtrög och slafsig student) förstod att akademin fungerar så, att man måste komma ihåg vem som har sagt vad och var man läste de där kloka sakerna. På olika sätt kom sedan Robin Wood att betyda mycket för mig och jag har också haft förmånen att få träffa honom vid ett par tillfällen.

Mina studenter genom årens lopp har också fått sig ett och annat återanvänt Robin-citat till livs, inte minst det som han själv citerade från sin lärare, F. R. Leavis: att ett intellektuellt samtal alltid skall bestå av ett "this is so, isn't it?" det vill säga att man alltid skall inbjuda till dialog och att man skall kunna säga saker utan att vara tvärsäker på att de är sanna eftersom själva poängen är att de skall prövas i ett (på ett positivt sätt) kritiskt samtal.

Läs vad David Bordwell har att säga om Robin Wood.

Läs också här och här.

några tankar i anslutning till en annan bloggares tankar

Tanja Suhinina har skrivit två inlägg på sin blogg om porr, ett om att skilja på porr och verklighet och ett som landar i det där med att se sig själv utifrån när man har sex. Båda inläggen är kloka, så jag skriver inte här för att säga emot det hon säger utan mer för att hennes inlägg satte i gång en del funderingar och associationer hos mig själv. En av mina kommentarer tenderade att bli långdragen så jag tar det här i stället.

Tanja skriver i första inlägget:

Hur som helst, jag tänkte inte gå in på vinkeln att "folk kan väl att skilja på fiktion och verklighet" och "man pratar minsann aldrig om att man lär sig orealistiska saker om andra filmgenrer, säg action". Vanligt argument folk som positionerar sig emot såna som är emot porr drar upp.

Erkänner mig skyldig. Har sagt det själv, fast verkligen inte bara i anslutning till porr utan också andra genrer, exempelvis thriller-deckare à la Millennium-serien (se inlägg nedan). Jag säger inte det därför att jag tror att folk aldrig lär sig felaktigheter av fiktion. De flesta människor kan skilja på fiktion och verklighet, däremot LÄR vi ju oss saker av fiktionen hela tiden -- det är ju en av de roliga sakerna med att läsa böcker och se filmer, att lära sig om platser och människor och händelser osv men film luras ju hela tiden och böcker med för den delen. Sambanden mellan realism och verklighet och vad vi vet och vad vi tror oss veta är jättekomplicerade. Däremot är det ganska lätt att förklara att en actionscen är trickfilmad, att det är stuntmen inblandade osv, men när det gäller porren jobbar den ju hårt för att "övertyga oss om sin realism" som Linda Williams skriver. Precis som Tanja skriver i det andra inlägget, och som är en viktig tes Williams driver i sin studie Hardcore, handlar den pornografiska filmen i hög grad om att visa upp, att maximera synligheten, att bildbevisa njutningen, och en anledning till det, menar Williams, är att vi skall övertygas om att det vi ser utspelar sig framför våra ögon precis som det sker. När Schwartzenegger tar emot skott i Terminator 2, är det inte meningen att vi skall tro på att det sker på riktigt, utan det skall vara realistiskt i så måtto att det övertygar oss om att acceptera fiktionen (det som kallas "suspension of disbelief"). När däremot en porraktris har sex med två porraktörer, är det meningen att vi skall se att det de facto händer.

Självklart tror jag att man lär sig en hel massa av porren. Jag tror också att porren mycket väl kan påverka oss på det sätt som Tanja skriver:

För jag tror att porrkonsumtion leder till, vad ska man säga, ökad medvetenhet om att man ser ut och väsnas. Inte bara hur man ser ut och låter sexig, alltså, utan att man tar hur man ser ut och låter i beaktning i större utsträckning.

Men jag är inte säker på att det är dåligt. Eller snarare, det finns säkert en risk att man blir "främling i sitt eget sex" som Tanja skriver, men det kan hända också utan att man är påverkad av porren. Sex är svårt och en av de största lögnerna om sex, som pytsas ut i porren såväl som i sexrådgivningsspalter och på andra ställen, är att det är lätt eller bara om man lär sig att göra rätt så blir det lätt. Och vi lär oss om sex från alla möjliga håll, verkligen inte bara från porren eller andra kulturella och sociala fenomen som har med sex att göra, utan från alla möjliga håll. Enligt boken Sexual Conduct, lär vi oss sexuella "script" som vi följer i olika sexuella sammanhang och dessa script formas inte bara av den information om sex vi får från olika håll utan också av all annan socialisering omkring oss. Att sex är lite hysch-hysch och genussocialiseringen och hur vi förhåller oss till nakenhet i olika sammanhang osv. Sexual Conduct är från 1973 och räknas som en klassiker i sexologisammanhang. Att den kom ut i nyutgåva för några år sedan visar att den fortfarande betraktas som aktuell, trots allt som hänt med gayrörelsen och Foucault och AIDS och queer och feminismen.

Tanja skriver också kortfattat om mediets betydelse -- jag håller med om att mediet är viktigt och att det alltför ofta faller bort när man pratar om all porr under rubriken "porr". Det är, för mig i alla fall, en enorm skillnad att analysera rörliga pornografiska bilder mot att analysera t ex litterär pornografi eller stillbildsporr. Inte bara mediet utan kontexten är viktig, om man ser pornografisk film på bio, på DVD, på Internet, om man ser det hemma ensam, med en partner, med kompisar eller i ett offentligt sammanhang.

PS. Läs också kommentarerna på Tanjas första porrinlägg.

bara så ni vet...

.... när den här bloggen gör utvikningar i populärkulturens värld så handlar det om saker som har stort genomslag.

förnuft och känsla

Läser tre böcker parallellt just nu: Berl Kutchinsky som jag snart är klar med, Fanny Ambjörnssons Vad är Queer? eftersom jag behöver damma av mina queerkunskaper inför en föreläsning i början av nästa termin samt, efter ett tips från Klara, Making Violence Sexy (förutom att jag på grund av min Salanderföljetong på bloggen håller på att läsa om Män som hatar kvinnor).

Making Violence Sexy är en porrmotståndbok från 1993. Klara tipsade om den i anslutning till att jag bloggade om Kutchinsky för, guess what?, Kutchinsky tas upp i inledningen: "Although Kutchinsky's analysis was scientifically flawed, it was exceedingly influential. Ever since then I had wanted for myself to see what Danish pornography looked like," skriver Diana E. H. Russell, bokens redaktör (s. 1). Hon refererar till en rad undersökningar som visade att Kutchinskys statistik, som visade att sexualbrotten minskade till följd av frisläppandet av porren, var felaktig och att "the illusory decline in sex crimes was actually due to a change in police recording practices, not the lifting of the restrictions on pornography" (s. 2).

Kutchinsky åsido -- jag skall kolla upp kritiken av hans statistik så småningom -- demonstrerar Making Violence Sexy så här långt ganska väl den retorik som framför allt kanske det amerikanska porrmotståndet vilar på, nämligen erfarenhet och personlig vittnesbörd. Ett av de allra första kapitlen återger berättelser från kvinnor som på olika sätt drabbats av pornografi -- de har varit gifta med män som tvingat dem göra saker ur porrtidningar, de har blivit våldtagna av män som tittat på porr och som refererar till porr under våldtäkten, eller de har blivit utsatta för sexuella trakasserier av män som inbegripit bland annat porrbilder på väggarna i arbetslokaler.

Det är otäcka och obehagliga berättelser, och tjänar säkert en funktion i att illustrera hur såväl äktenskaplig misshandel som sextrakasserier kan fungera. Men de är där, och de är formulerade på sådant sätt, att deras huvudsakliga uppgift är att väcka känslor, starka känslor. Jag känner hur alla mina akademiska reflexer och instinkter automatiskt stegrar sig inför detta subjektiva, erfarenhetsbaserade, känsloinriktade, medlidandeväckande tilltal, och samtidigt tänker jag att kanske ligger en liten del av den akademiska feminismens motstånd mot porrmotståndet just där: just att det är känsloinriktat och inte intellektuellt, att det är suggestivt och patosfyllt, snarare än sakligt, torrt och förment objektivt. Jag förstår varför Linda Williams i Hardcore valde det mer akademiska, logosinriktade tilltalet som en reaktion mot exempelvis Dworkins svavelpredikningar. I Screening Sex, skriven ca tjugo år senare, är Williams betydligt mer personlig.

Själv föredrar jag det sakliga tilltalet. Samtidigt vill jag inte sluta reflektera över att jag föredrar det och varför jag föredrar det. Man kan kritisera det sakliga tilltalet för att vara både fallocentriskt och logocentriskt. Om man vill, kan man också säga att det är framodlat i ett akademiskt, patriarkalt system och att min insocialisering i det tänkandet har att göra med en anpassning till de normer och maktstrukturer som råder inom universitets- och forskningsvärlden. Att framstå som saklig och objektiv handlar dessutom mycket om vilka sanningar som är rådande för tillfället, vilka vetenskapliga paradigm som gäller, kanske framför allt inom de delar av humaniora som traditionellt inte lutar sig mot statistik och bevis utan mot tolkning, kritik, analys och argument. Ju mer man vill gå emot rådande paradigm, desto torrare, sakligare och mer logosorienterad måste man vara.

salander del II: ideologi

Den svenska titeln på den första boken i Millennium-trilogin, Män som hatar kvinnor, byttes ut i den engelska översättningen, till The Girl with the Dragon Tattoo. Eftersom tvåan heter The Girl Who Played with Fire och trean The Girl Who Kicked the Hornet's Nest, följer de tre böckerna på engelska en enhetlighet som också finns i de svenska titlarna men inte i lika hög grad (alla titlarna konstruerade med ett "som"). I de engelska titlarna läggs fokus på Lisbeth Salander, det är henne vi följer genom trilogin, medan de svenska titlarna i stället fokuserar först på de män som hatar kvinnor som är ett grundtema genom trilogin, därefter på Lisbeth och hennes biografi och slutligen på det konspirationsteoretiska, kritiken mot ett substatligt organ som är villigt att gå över kvinnolik och flickliv för att skydda en våldsman och galning.

Stieg Larsson tar onekligen sida. Mot en misogyn och våldsam manlighet, för den lilla människan som fastnar i välfärdsstatens obönhörligt malande apparatur. Att varje del i Män som hatar kvinnor inleds med statistik ur Eva Lundgrens Slagen dam - mäns våld mot kvinnor i det jämställda Sverige från 2001, är talande. När Pär Ström går till attack mot Lisbeth Salander som ett slags feministiskt missfoster, har han till viss del rätt. Hela trilogin passar som handen i handsken i en viss typ av feministisk ideologi som var dominerande i Sverige kring millennieskiftet: vi har mäns våld mot kvinnor, vi har Hotet från Öst genom traffickingorganisationen med de två estniska bröderna som mellanchefer och den sovjetiska Zala som överboss, vi har Lisbeth Salander som ett slags feministisk superman. Som populärkulturella produkter är böckerna sprungna ur ett ideologiskt system, liksom Hollywoodfilmer enligt den marxistiska kritiken är produkter av ett kapitalistiskt system.

Samtidigt hade inte böckerna vunnit den popularitet som de har gjort om det hade varit så enkelt att de bara var produkter av ett ideologiskt system. Det är inte så att alla som läst Stieg Larsson håller med eller köper den analysen av samhällets strukturer. Sannolikt hade inte böckerna sålt så bra och dessutom sålt bra utanför Sverige om de hade varit så enkelspåriga att endast de som håller med om den ideologiska analysen i dem kan acceptera dem. Som så många populärkulturella alster innehåller de en ideologisk mångtydighet eller kanske snarare egentligen flera olika tilltal. Inte nog med att det är en spännande, driven och välskriven berättelse, som får oss att vända blad och läsa vidare -- det måste finnas tilltal på olika nivåer och i olika tonlägen för att vi skall kunna ta till oss berättelsen och acceptera den.

Exempelvis, som Vanity Fairs skribent påpekade (ej på nätet), gör den feministiska analysen av maktstrukturen i samhället att författaren kan lägga in sensationalistiska våldtäkts-, våld- och sexscener som ändå följer ett slags moralisk mall: våldet och våldtäkterna är där för att visa på mäns våld mot kvinnor, sexet är där för att demonstrera det "goda" sexet (nämligen ett icke-heteronormativt, icke-monogamt, icke-borgerligt sex). Att Blomkvist ligger med äldre kvinnor, att Salander är bisexuell och att Erika Berger lever i ett icke-monogamt äktenskap är exempel på det "goda" sexet i den här tappningen.

I förra Salander-inlägget jämförde jag henne med rape-revengehjältinnor ur filmhistorien. Men genom sitt avståndstagande och sin misstänksamhet mot myndigheter och sitt sätt att själv ta lagen i egna händer, påminner hon också om Harry Callahan i Dirty Harry. Den första Dirty Harry-filmen kallades fascistisk och högerextrem av den legendariska filmkritikern Pauline Kael. Ur ett sådant perspektiv anknyter Lisbeth Salander och Millennium-trilogin snarare till en hårdför, amerikansk utanför-lagen-extremism, där lagen ses som allför mesliberal (eller i Salanders fall, alltför patriarkal, "faderns lag") för att någonsin kunna ställa något tillrätta och statliga myndigheter betraktas med misstänksamhet. Salanders syn på män som hatar kvinnor ligger inte långt i från "Well, do you, punk?", snarare än "you have the right to remain silent". (Det sägs att den första Dirty Harry-filmen koncipierades som en reaktion mot införandet av "the Miranda rule" som säger att man som polis alltid måste säga de där orden när man griper någon och som infördes någon gång i slutet av sextiotalet.) Salanders och Harry Callahans släktskap kan faktiskt också filmhistoriskt bekräftas av att Harry låter en rape-revenge seriemördare (spelad av Sondra Locke) gå i slutet av Sudden Impact. Sudden Impact censurerades under många år i Sverige innan den till slut släpptes typ femton minuter kortare än i sin originalform. Ur ett misstänksamt eller samhällskritiskt perspektiv kan man alltså säga att den inte passade ideologiskt in i det svenska samhällsklimatet på åttiotalet.

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Ideologiska analyser av populärkulturella fenomen är alltid svåra och motsägelsefulla. Typ. Jag gillar Salander. Jag gillar också Harry Callahan. Det betyder inte att jag tycker att det är rätt att ställa sig utanför lagen. Och ännu mer än jag gillar både Salander och Callahan gillar jag Clintans senare, mer ifrågasättande filmer, som Unforgiven och Gran Torino.

murphy's law, mikrofilm och dresserade män

På grund av sjukdom har jag inte hunnit arbeta så mycket. Typiskt att det blir så när skrivbordet är tomt, att göra-listan nere på ett minimum och man står redo vid startsnöret...

Nåja, har lyckats sitta en dag vid mikrofilmsläsaren nere i UB:s källare, det är i alla fall något. Hittat en rad spännande artiklar och notiser och följt annonseringen på sexklubbarna. Undrar varför inte Spegeln annonserade tidigt på sjuttiotalet -- de gör det senare och de visade porr redan tidigt har jag fått för mig från någon annan källa så jag förstår inte riktigt varför.

Esther Vilars Den dresserade mannen kom på svenska 1972 och skapade en riktig storm i Kvällsposten. Esther Vilar menade att kvinnan inte alls var förtryckt i den industrialiserade delen av världen utan tvärtom hade lärt sig att utnyttja och manipulera mannen för att leva så gott som möjligt med så litet arbete som möjligt. Lite Genusnytt på sjuttiotalet, liksom, fast skrivet och drivet av en kvinna. Äktenskap, enligt Vilar, var en form av prostitution -- en tanke som kvinnorörelsen ju också tog upp fast med lite (!) annan vinkling. Vilar menade det ju negativt för kvinnan, kvinnorörelsen menade det negativt för äktenskapet som institution. Enligt recensionen och de läsarkommentarer som publicerades i Kvällposten verkade mottagandet vara gott, även om inte alla höll med verkade de tycka att det var bra att det diskuterades i alla fall.

Håller också på att filar på Salander del II: ideologi och publicerar det så snart det är färdigt.

salander del I: fiktion

Jag har under en längre tid försökt formulera ett blogginlägg om Lisbeth Salander. Det började redan med Nina Björk, Rigmor Robèrt och Pär Ström. Redan då tyckte jag hela diskussionen var märklig, men den blåste över ganska snabbt. Nu har den återvänt. I anslutning till Tiger och Elin Woods medieuppblåsta mellanhavanden, som ju också har lockat fram diskussioner om mononormativitet som jag inte tänker lägga mig i. Vad jag däremot har funderat över länge är tendensen att diskutera Salander som om hon fanns på riktigt.

Jag förstår att man använder sig av populärkulturella referenser för att tydliggöra, dra paralleller, skapa symboler för och berättelser om händelser och händelseförlopp. Det görs hela tiden och är ett ganska självklart och enkelt sätt att åstadkomma poänger.

Jag förstår också att även fiktiva personer har ett slags klangbotten i verkligheten, att vi som publik eller läsare behöver kunna känna igen oss i dem och relatera till situationer som de hamnar i. En viss realism i karaktärsteckningen är också viktig, annars skulle vi inte låta oss vaggas in i the suspension of disbelief och acceptera fiktiva karaktärer, leva oss in i deras öden, engagera oss i deras problem och känna med dem -- eller mot dem -- under berättelsens gång.

Men jag förstår inte varför man pratar om Lisbeth Salander som en verklig figur, som en riktig människa. Jag förstår det inte. Som om Salander skulle göra det OK att slåss med golfklubbor?

För faktum kvarstår: man har ingen rätt att ta till våld mot andra människor. Det är förbjudet i lagen. Inte heller svagare människor har rätt att ta till våld mot starkare människor, bara för att de är svagare och de andra starkare. Små människor har inte rätt att slå stora människor, bara för att de är små etc. Det finns ett litet lagutrymme för nödvärn, att man har rätt att försvara sig med ett rimligt mått av våld, men det är marginellt och gäller verkligen rimligt mått av våld. Jag tror också att den fysiskt svagare parten i ett misshandelsförhållande (oavsett kön), i ett mobbningssammanhang eller liknande skulle kunna få viss moralisk sympati om än inte juridiskt frikännande (är inte jurist så det där kan säkert diskuteras).

Lisbeth Salander är inte unik, inte ny, inte särskild egentligen på något sätt. Hon är en rape-revengekaraktär vars rötter går åtminstone tillbaka till sjuttiotalet -- filmer som Thriller - en grym film med Christina Lindberg, I Spit on Your Grave, Ms. 45, och Death Weekend, fortsätter in på nittiotalet i lite mesigare tappning med Thelma and Louise och har sin senaste föregångare i Uma Thurmans Beatrix Kiddo/The Bride i Kill Bill-filmerna (som ju faktiskt också blir levande begravd). Att hon kan vara så liten och tanig och ändå urstark, är ett exempel på hennes "overkliga" karaktär. Hennes suveräna talang att helt plötsligt klä ut sig och passera som något slags överklasskvinna i Schweiz eller vad det är, när hon lurar till sig Wennerströms miljoner, är också exempel på det "overkliga" hos henne.

Lisbeth Salander är alltså en fiktiv typ, vars resonansbotten för läsaren och sedermera åskådaren ligger i att vi tycker om att se "the underdog" hämnas, segra, triumfera. Det bär med sig olika betydelser om det är en man eller kvinna som utgör den fiktiva typen, men anledningen till att vi gillar att se "the underdog" är könlös -- det är nämligen så att vi brukar heja på the underdog. Både män och kvinnor. Däremot är kvinnor, enligt stereotypa föreställningar, mer underdogs än män i fysiskt våldsamma situationer av den enkla anledningen att många kvinnor är fysiskt svagare än många män. (Detta har jag norpat rakt av ur Carol Clovers Men, Women, and Chainsaws: Gender in the Modern Horror Film från 1992.) Självklart är det en annan sak med manliga hämnare än med kvinnliga -- vi kan inte koppla loss hela vårt kulturella bagage och våra föreställningar om kön bara för att vi tittar på film eller läser en bok. Det är lite underbart när Eowyn besegrar häxmästaren från Angmar i Sagan om konungens återkomst (även om jag tycker att ögonblicket är lite bortschabblat i filmen) just för att hon är kvinna, för att ingen trodde på henne, för att hon var tvungen att förklä sig för att få rida med i striden, för att häxmästaren trodde att han var odödlig för att ingen man kunde döda honom och att han aldrig i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att en kvinna skulle möta honom i strid.

Låt den rätte komma in har också ett underdog-tema. Här har vi den mobbade pojken som räddas av sin androgyna vampyrvän. Vampyren är både tjej och kille eller snarare varken tjej eller kille, men lika mycket fiktiv karaktär som Lisbeth Salander. Jag har hittills inte sett någon klaga på att det framställs som OK att låta ens vampyrkompis slita sönder ens mobbare.

Uppdatering: Hittade en artikel i DN om hämnartemat. Tar upp liknande saker som det här inlägget.

rent skrivbord

Intensiv dag i går: möte i ämnesgruppen (dvs vi som undervisar på de olika sexologikurserna här på MAH), arbetslunch, seminarium med forskargruppen, middag på kvällen. Även om dagen började med att jag på bussen på morgonen till min fasa upptäckte att jag hade glömt Kutchinsky på nattduksbordet, blev det en riktigt bra dag. Eftersom jag somnade tidigt i går (vilket kanske hade något med middagen att göra) är jag också faktiskt ganska utsövd.

Och mitt skrivbord är rent. Det är alltså bara att sätta i gång.

att söka akademiska tjänster

Har varit borta från denna världen ett slag eftersom jag i typ sista minuten bestämde mig för att söka en tjänst. Ett lektorat. Och det är en rätt stor ansökan, så jag har svurit över pedagogiska meritportföljer, inaktuella tjänstgöringsintyg och kursvärderingar som försvunnit. Det roliga med att söka jobb är ju att uppdatera merit- och publikationslistan, framför allt om det var länge sedan man uppdaterade den. Helt plötsligt ser man ju vad man har gjort, och kan sätta det i relation till vad man hade gjort ett år eller så tidigare. Och det är ju kul, framför allt sådana dagar när man är deppig och tycker att man är improduktiv och en dålig forskare. Sedan jag började på min postdoktjänst har jag skrivit åtta olika artiklar av lite skiftande karaktär, så kallat "vetenskapliga" eller på engelska "scholarly" såväl som populärvetenskapliga och pedagogiska. De är på svenska och engelska, en är översatt till tyska och en ges ut i Turkiet (fast på engelska). Hälften är samförfattade. Hälften har direkt anknytning till mitt projekt. Jag fick en halvlekssummering av min postdoktid på köpet så att säga, och det kändes ganska bra. Annars är det bara stress, nervositet och jobbiga avvägningar att söka tjänster.

Aja. Nu är det gjort i alla fall och jag är helt slut. Hatar att behöva göra sådant på för kort tid, stresshormonnivåerna blir farligt höga och jag får nästan tunnelseende av adrenalinkoncentrationen. Skrivbordet är nu i skrämmande behov av städning och jag skall skriva en liten lista på de kompletteringar av ansökan som skall göras (aktuella tjänstgöringsintyg som inte hann komma i tid). Det är en av de saker jag hatar mest med att vara ute i sista minuten, att man tvingas ringa upp folk och be dem göra saker på kort varsel...

Sedan skall jag återgå till mina 8mm-filmer, Kvällsposten på mikrofilm och en artikel om bröderna Theander (Color Climax i Köpenhamn) -- Skandinaviens svar på Behind the Green Door-bröderna Mitchell i San Francisco? -- som jag fått mig tillskickat av Klara Arnberg i Umeå. Och Berl Kutchinsky.

att trycka på "send"

Jag älskar känslan av att bli klar. Ibland undrar jag om det är den som är drivkraften? Det skulle ju vara lite tragiskt för majoriteten av tiden är man ju inte klar. Men att ha en genomarbetad, genomläst, färdig text, bifoga den till ett mail och sedan trycka på "send" är en jätteskön känsla.

Fast det är ju inte riktigt sant. Ibland skickar man i väg texter man inte är nöjd med och har ångest i flera dagar, ibland veckor, innan ångesten lägger sig eller man får tillbaka någon positiv respons som får en att tänka att det kanske inte var så illa i alla fall.

Och ibland är det ju själva processen man mår bra av -- att hitta ett spår som man följer, som en hund med nosen mot marken och svansen i vädret, att komma fram till en bärande tes i ett resonemang som man känner är välgrundat både empiriskt och teoretiskt och som tänder en ny lampa över det man håller på med så att man helt plötsligt ser vad det är man faktiskt håller på med, att koncentrerat försjunka i en text man håller på att skriva (det var det bästa med att skriva avhandling, koncentrationen) så att tiden går utan att man märker det. Eller när man ramlar över saker efter flera timmar, kanske dagar, böjd över böcker eller mikrofilmer eller papper, och så hittar man något riktigt användbart, ett fynd!

Oavsett vad: filmcensurartikeln är klar och inskickad. Och det känns mycket skönt. Nu skall jag läsa klart det där avhandlingskapitlet om sexualupplysningsfilm.

bara en eller två...

... bollar i luften i dag. Det löste sig med tyskan, skönt. Jag blev klar med de sista justeringarna av genre-artikeln och skickade in den. Också skönt. Har en hel del att läsa, men jag uppfattar den arbetsbördan som rimlig att klara av på stipulerad tid. Så i dag har jag huvudsakligen koncentrerat mig på att arbeta med censurartikeln. Den kommer tyvärr inte att bli klar i dag, men jag är rätt säker på att jag kan lämna den i från mig med gott samvete i morgon.

Och Berl Kutchinsky blir bara mer och mer intressant. Önskar att den inte var lånebok så att jag hämningslöst kunde stryka under, klottra i marginalerna och vika ner hörn. Nu får jag nöja mig med en och annan försiktig postit-lapp. Han har en icke-teoretisk, no nonsense-approach som jag gillar (han är -- eller snarare var -- ju kriminolog).