många små ting...

.... börjar falla på plats och kan kanske sammantaget kan bli stora ting. Ett antologiprojekt jag och en filmvetarkollega har tuggat med ganska länge börjar äntligen ta form. Den kurs jag undervisat på börjar närma sig sitt slut. Artikeln om Stefan Jarl som jag skickade i väg för evigheter sedan är under genomläsning för feedback av redaktörerna. Jag skall till RFSU-kongressen i början av maj (jättespännande) och lite senare i samma månad är det konferens i Tokyo (också jättespännande). Samtidigt står jag i startgroparna för två -- nej tre! -- artiklar jag skall skriva, en på egen hand och de andra samförfattade.

sexhandel och hotet från öst

Hyperintressant seminarium på Kön, sexualitet och socialt arbete i dag: Annelie Siring presenterade sitt arbete om sexhandel, sexköpslagstiftning och myndighetsförståelse. Hon tittar på -- om jag förstod henne rätt -- hur polis och socialarbetare förstår, pratar om och använder sexköpslagen (kolla exempelvis här) och hon koncentrerar sig egentligen på sexhandel mellan män men använder sig av sexhandel där män köper sex av kvinnor som ett slags jämförelsepunkt. Det var verkligen jättespännande och jag insåg hur lite jag egentligen vet om sexköpslagen, dess förarbeten och dess tillämpning. Till exempel så är straffsatserna för sexköp de samma som för snatteri. Den infördes som ett slags jämställdhetslag men polisen undviker att prata om den som det. Vidare är det också så att sexhandel mellan män inte alls betraktas på samma sätt som sexhandel där män köper sex av kvinnor (hardly surprising, men jag hade väl inte funderat så mycket på det). Ytterligare en aspekt är att sexköpslagen ses som ett sätt att komma åt utländsk organiserad brottslighet och att såväl sexköpare som sexsäljare betraktas på olika sätt beroende på om de är svenskar eller inte (inte heller så förvånande men det är en helt annan sak att lite fördomsfullt förvänta sig något och att någon som verkligen har arbetat med något bekräftar ens misstankar).

Jag skall ju försöka skriva en artikel om tre svenska filmer från åren kring millennieskiftet, Torsk på Tallinn, Buy Bye Beauty och Lilja 4-ever, som alla -- i och för sig på extremt olika sätt -- på något sätt berör vad man skulle kunna beskriva som en svensk ångest/skuldproblematik i förhållande till forna Sovjetunionen. Det är i alla fall min arbetshypotes... Nu undrar jag om inte arbetet med dessa filmer borde börja i förarbetena till sexköpslagen och de svenska debatterna på nittiotalet. För lagen kommer 1999 och det är ingen slump att dessa filmer kommer precis efter det (eller för den delen att Torsk på Tallinn, som minst anknyter till tematiken, kommer samma år).

Siring har skrivit en artikel som heter "Sexhandel, sexköpslagstiftning och myndighetsförståelse - ett svenskt exempel" som finns i forskningsrapporten Prostitution i Norden, som min nya kollega Charlotta Holmström varit en av redaktörerna för. Forskningsrapporten kan läsas i pdf-format (jättestort dokument) här.

film&video

Nu har jag även besökt Film&Video på Bergsgatan. Det var en av de få saker jag lyckades få gjort i fredags, trots att dagen var så splittrad. Och det var en ren tillfällighet -- jag hade vägarna förbi och såg att det var öppet. Det var en helt annan typ av ställe än Taboo. Här är ju de svarta fasaderna kvar, det vill säga svarta plankor för skyltfönstren. Gallerdörren var öppen och dörren bakom stod på glänt. De hade nästan bara film. Det fanns ett ställ med dildos som verkade lite utplockat, men i övrigt var det bara film. Men! De hade filmvisning, precis som på Taboo. Jag trodde att fenomenet var så gott som helt utdött, med Internet och hemmabio osv, men för 50 kr kunde man få titta på DVD i ett litet rum med en fåtölj och en TV-apparat.

Eftersom den här bloggen rapporterar work-in-progress, kommer ju en rad halvfärdiga hypoteser att presenteras här emellanåt. Vissa kommer att bli bekräftade under arbetets gång, andra kommer att visa sig vara felaktiga. Den här gången kan jag direkt säga att jag hade fel, när jag trodde att Taboo var ett undantag. Nu skrev jag i och för sig inte det i bloggen, men jag tänkte det.

Sexualupplysaren skriver om AIDS och dess metaforer. Läsvärt.

splittrat

Splittrad dag i dag, har inte hunnit med så mycket. Blev glad över att upptäcka att flm har länkat hit. Sexologibloggen påpekar att svenska skolelever tycker att sexualundervisningen är undermålig. Noterar också att Isobel har kloka synpunkter på tidningarnas beskrivningar av "gruppsexhärvan". Dessutom upptäckte jag att enligt obekräftade källor hade Marie Forså gärna sex när hon spelade in filmer men inte så att det syntes, så att säga. Intressant mytbildning, oavsett sanningshalten. Christina Lindberg lät ju sig inte heller filmas i explicita hardcore-scener, de gånger sådana är med (som i en av versionerna av Thriller) är det body doubles (ganska uppenbara sådana dessutom).

les prospérités de la vertu

Det går långsamt, det här avverkandet av svensk sjuttiotalsporr. Egentligen mest för att jag inte är sådär systematisk av mig. Långfilmerna, de svenskproducerade som gick upp på biograf, är oftast inte omöjliga att komma över och det skall Klubb Super 8 ha en eloge för. Justine och Juliette som jag precis har sett, är utgiven av Klubb Super 8. I den mån de här filmerna recenserades fick de genomgående nedsablande kritik, enligt svenskfilmdatabas skrev Hans Schiller i Svenska Dagbladet: "Som pornografi är Justine och Juliette ungefär lika spännande som Barnen från Frostmofjället."

Jag har en liten (elak) teori om varför filmkritikerna var så rörande eniga om dessa filmers uselhet och kanske framför allt deras låga pornografiska kvalitet. Teorin dyker upp lite i förbifarten i min avhandling: genom att såga dessa filmer inte för att de var "snusk" utan för att de, rent estetiskt och sexuellt, var usla, kunde filmkritikerna låta påskina att de var världsvana, erfarna och INTE moralister.

För även om jag inte hör till den typen av åskådare som säger att "det är så dåligt att det blir bra" eller de här filmernas kultpublik, för en sådan finns (se exempelvis Daniel Dellamortes Svensk sensationsfilm: en ocensurerad guide till den fördolda svenska filmhistorien), måste jag - med risk för att mina läsare tappar allt förtroende för mig - erkänna att jag tycker inte att Justine och Juliette är så dålig. Kanske för att jag har låg humor (för det har jag, riktigt låg). Den är ganska påkostad och snygg, storyn är ju naturligtvis lite konstruerad och skruvad, men framför allt är den buskis. Jag skrattade högt. Flera gånger. Länge. Framför allt i början.

Man kan notera vissa saker: de kvinnliga huvudkaraktärerna visas inte i explicita samlagsscener. Det finns massor med vad jag skulle kalla hårdpornografiskt material (närbilder på könsorgan under sexakter, cum shots osv) men inte som inkluderar Marie Forså och Anne Bie Warburg. Däremot visas Harry Reems upp explicit. Man har inte bara "löst baserat" filmen på Marquis de Sades böcker (bok?) om de två systrarna, utan man har ganska grovt vänt upp och ner på den de Sadeska moralen genom att låta den dygdiga systern vinna på slutet. Poängen i de Sades verk, om jag inte missminner mig, är att det går bra för odygden men dåligt för dygden. Man kan också vrida sig lite i genans över att Börje Ahlstedt har dubbat Harry Reems... och jag förstår det inte heller riktigt för Reems spelar ju en amerikan och genom dubbningen blir han en amerikan som pratar svenska helt utan brytning. Nåja, en petitess i sammanhanget.

På ett förslag av en kollega skall jag så småningom, när jag sett mer, göra en liten "tio-i-topp"-lista här på bloggen.

amatörer och proffs

Gårdagens Aftonbladet innehöll ett reportage om "hemmaporren". Det finns tyvärr bara på nätet för plusmedlemmar men handlar om samma fenomen som debatten på Newsmill i julas (t ex här, här och här) - nämligen att folk lägger ut sin egentillverkade pornografi på nätet, bilder eller filmer. "Hemmaporren" alltså. Min kollega Pernilla Nigård kommer till tals i artikeln, med ett par kloka synpunkter (som jag misstänker hade låtit ännu klokare om de hade fått ytterligare utrymme).

När Newsmill gick ut med sin artikelefterlysning om hemmaporr frågade de om detta var "slutet för den nedvärderande kvinnosynen i den kommersiella pornografin"? Till skillnad från min egen uppfattning i frågan, verkar det som om idén är att det dåliga med porren är att den är kommersiell, att det är de kommersiella krafterna som producerar exempelvis kvinnoförnedrande skildringar av sexualitet. Sex+pengar=BAD.

Samtidigt är det ju de facto så att hemmaporren påminner i viss mån om den professionellt producerade pornografin - om det är för att de som gör den imiterar porren eller om folk faktiskt beter sig på det sättet när de har sex är kanske svårt att svara på. (Det kan ju naturligtvis vara en kombination. Vi låter den frågan vila lite tills vidare.) Det finns dock filmvetenskaplig forskning som visar att folk i vanliga hemmafilmer ibland poserar/agerar som om de vore med i en vanlig spelfilm, "imiterar" kända skådespelare eller stjärnor. Det vill säga, det finns en tendens att vi, när vi befinner oss framför en kamera, beter oss så som vi har lärt oss är förväntat beteende inför en kamera. Det vill säga att om man söker efter ett "autentiskt" sexuellt beteende är det inte säkert att man hittar det där. Däremot kan man hitta kroppar som inte ser ut som klichébilden av en porrstjärna -- men det är faktiskt möjligt inom den professionella porren också, beroende på var och hur mycket man letar.

Jag kan också tillägga att om man är ute efter "kravmärkt" porr, porr som inte utnyttjar eller exploaterar, skall man nog vara försiktig när man tittar på hemmaporr för jag misstänker att en del av det man kan hitta på sajter som tillhandahåller sådan pornografi ligger inte därute med båda (eller alla) parters goda minne. Det finns faktiskt till och med sajter som specialiserar sig på "ex-girlfriends". Jag har ramlat över en och annan sådan och även om jag inte kan gå i god för att de är äkta, är själva konceptet baserat på något som mycket väl kan vara en hämndfantasi som då och då får konkret manifestation. Vad man bör hålla i åtanke när man skäller på kommersialismen är att sannolikheten är ganska liten att den som får betalt för att vara med i en porrfilm är omedveten om att den är gjord för att spridas.

Jag känner mig lite som en partybroms inför vad som tycks vara den stora entusiasmen över hemmaporr och jag känner mig också lite som the odd man out när jag säger att kommersialisering inte nödvändigtvis måste vara dålig. Om människor utforskar sin sexualitet och berikar sina sexliv genom att göra egna porrfilmer och titta på andras hemmagjorda alster - fine, underbart, jättehärligt. Men att hemmaporren tycks tas emot med betydligt mer okritiskt än den kommersiella porren låter antyda att det finns något slags allmän moralföreställning som säger att sex och pengar inte skall höra ihop för då blir det fel, då blir det exploatering, utnyttjande, reproduktion av kvinnoförnedring och patriarkal ideologi, hänsynslösa profitörer som går över (kvinno)lik för att tjäna pengar osv. Och den föreställningen går att diskutera.

tidslinje

I dag började jag upprätta en tidslinje, en kronologi över viktiga händelser, vissa filmer som kanske kan vara av betydelse, ungefär när saker börjar hända och när de upphör. Det jag undersöker utspelar sig egentligen över mycket längre tid (hur kan man egentligen någonsin dela av X antal år och säga att det är en viss period?) än de tidsramar jag satt upp för projektet. Sexklubbarna börjar etableras under det sena sextiotalet. Yttrandefrihetsutredningen påbörjas 1964. De viktiga censurdiskussionerna förs på sextiotalet. (Den som vill veta mer om sextiotalets debatt om sexualitet kan med fördel läsa Lena Lennerheds avhandling från 1994: Frihet att njuta: Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet.) På många sätt känns det som om sjuttiotalet är ett slags konsekvens av sextiotalet. Samtidigt är det ju för mig en självklar tanke eftersom mitt arbete om sextiotalet ledde mig vidare till sjuttiotalet... vilket innebär att jag får inte låta mig själv ledas in på villospår av mitt eget, tidigare arbete.

Sjuttiotalet är visst, på ett sätt, en konsekvens av sextiotalet, men samtidigt händer det nya saker på sjuttiotalet som får nya konsekvenser och så vidare. Vi har den famösa sexualbrottsutredningen som presenteras 1976, vi har prostitutionsutredningen som påbörjas 1977. Jag tror att en naturlig slutpunkt skulle kunna vara 1982 - både för att videon har börjat slå igenom och för att något slags lag kommer 1982 som förbjuder typ pornografisk föreställning eller något liknande. Måste kolla upp detta. De knappa tio år som mitt projekt löper över borde kanske egentligen vara typ femton... eller något. Fast samtidigt måste man ju avgränsa och bestämma sig för en viss tidsperiod. En anledning till att jag försöker upprätta den här kronologin är ju att jag funderar på att ytterligare avgränsa, att bara fokusera ett eller några år under perioden. Men då måste jag ha en översiktlig koll, så jag vet vilka år som är viktiga.

gårdagen...

... var jätteintressant. Arktektur och stadsplanering anknyter definitivt till mitt projekt och jag lyckades snappa upp en hel del litteraturtips som kanske kan vara användbara. Min presentation gick helt OK men sedan var det en paneldiskussion där jag inte tyckte att jag riktigt lyckades formulera mina ståndpunkter på ett bra sätt. Samtidigt kan man ju inte bara sitta och vara tyst i en sådan panel och kanske är summan av delarna i en sådan situation viktigare för publiken än vad den enskilde säger. Ibland blir man lite för självupptagen och undrar hur JAG tar mig ut, när det i själva verket inte är huvudsaken.

Varje gång jag presenterar mitt projekt slås jag ändå av hur spännande jag tycker att det är. Det är väl i och för sig självupptaget om något, men samtidigt är det också så vansinnigt roligt att känna den där extrema entusiasmen över något.

så gott som klar

Har jobbat på med måndagens presentation och den är nu i princip färdig. Behöver en del småputs men jag tror att jag är ganska nöjd och min inledande (glada) förvåning över att ha blivit inbjuden till tema arkitektur och genus har förbytts i en känsla av att det passar helt rätt in. Eller tja, jag får väl se hur det går på måndag.

filmhistoria

Mycket att göra i dag och litet tid att göra det på! I går var det filmseminarium i Lund och den danske filmvetaren Isak Thorsen berättade om Nordisk film, ett danskt filmbolag som startade 1906 och växte till enorm storlek för att sedan gå mer eller mindre under på 1920-talet. Det Nordisk film som existerar i dag är byggt -- om jag förstår företagshistorien rätt, ni kan kolla själva via länken -- på resterna av det Nordisk film som fanns då.

Det var en fascinerande historia som också visade på hur filmhistoria är så otroligt mycket mer och bredare än "bara" film. Isak inledde sin presentation med ett citat av Thomas Elsaesser som går ut på att som filmhistoriker måste man också ha kunskaper om juridik, arkitektur, censur, ekonomi osv. Och apropå arkitektur är det väl lika bra att jag går i gång med måndagens presentation på arkitektskolan...

lagom mör...

... efter en dags undervisning. Glömde naturligtvis att prata om Shocking Truth. (Typiskt, det man lägger ner mest förberedelsetid på faller bort!) Men det var en ganska stressig dag med felbokade lokaler och diskussioner (viktiga sådana) som åt upp föreläsningstid -- så det blev lite som det blev.

Har fått en spännande bok i min hand av en kollega: Bland strippor och fakirer: den svenska marknadsvarietén av Bo Sjökvist. Jag får lite Gycklarnas afton-vibbar av den ("Vi gör konst, ni gör konster!"), fast "ni" är cirkusfolk i filmen.

ett förtydligande

Inser att ironin i sista meningen av förra inlägget kanske inte var uppenbar för de flesta läsare: I många år på typ åttio- och tidiga nittiotalet cirkulerade bland motståndare till filmcensuren en skämtteckning med de stackare som satt och granskade filmer för Statens biografbyrås räkning. Teckningen syftade på dubbelmoralen att eftersom filmerna de såg var potentiellt förråande och skadligt upphetsande, så måste ju censorerna bli skadade av dem. Ergo: på teckningen såg de ut som korsningar mellan heffaklumpen och Frankensteins monster. Det ironiska i historien är alltså att helt plötsligt blev detta ett argument från censurförespråkarnas -- i detta fallet Ulvskogs -- sida. Min egen ståndpunkt vad gäller filmcensur har jag försökt beskriva här.

chockerande sanningar och lögner

Sitter och förbereder morgondagens undervisning. Jag skall föreläsa om porrfilmens historia, vilket är ganska maffigt på ett tvåtimmarspass. Samtidigt vill jag lägga en viss tyngdpunkt på samtiden, eftersom studenterna har efterlyst det. Huga.

Nåja, eftersom en student hade frågat om Shocking Truth så gjorde jag några sökningar och hittade bland annat riksdagsprotokollen från Shocking Truth-debatten. De finns på riksdagen.se och här är ett. Shocking Truth är en dokumentärfilm från 2000 gjord av Alexa Wolf som huvudsakligen vände sig mot kabelkanalernas porrutbud. Den förorsakade enorm debatt när den kom, visades i riksdagen och i debattprogrammet Svart eller vitt, och Robert Aschberg begav sig naturligtvis till Nevada, USA, för att för TV3:s räkning intervjua kvinnan som i en scen i filmen hade gruppsex med män i djurmasker. Som ett svar på filmen gavs debattboken Shocking Lies: Sanningar om lögner och fördomar i porrdebatten ut redan ett par månader efter filmen hade visats. Såvitt jag minns hela historien rumsterade Marita Ulvskog om i filmgranskarnas mandatperiod och ändrade från sex år till tre, eftersom filmgranskarna uppenbarligen själva blev förråade av att granska film och därför hade släppt igenom bland annat den film som låg till grund för dokumentären (som heter Shocking Truth 2, lite förvirrande).

lite bilder

Den här adressen, Nobelvägen 33, kunde jag alltså inte hitta. Jag vet inte om den här tunneln och cykelbanan ligger där adressen låg och kanske är det inte jätteviktigt heller eftersom Villa Banaholm åtminstone inte enligt annonserna visade film. Om den låg här, låg den i alla fall alltså på andra sidan vägen.


Hela fotovandringen var svårare än jag trodde. Jag misstänker att jag behöver göra ett par besök på stadsbyggnadskontoret för att ta reda på huruvida husnumrena har ändrats. Efter en jämförelse mellan 1974-kartan och en nutida karta kan jag ju i alla fall konstatera att alla gator heter inte det samma heller. Nåja, på dessa två platser visades det alltså antagligen film:


I detta huset, bakom denna dörren -- med reservation alltså för att husnumrena har ändrats sedan sjuttiotalet -- torde Allerik ha legat (Möllevångsg. 41). Det är alltså porten som syns till höger i den övre bilden. Allerik bjöd sina kunder på "gratis filmvisning" bland annat den 8 januari 1971. Nu när jag lägger ut bilderna tänker jag att jag borde ha tagit en vy över hela gatan också, så man får lite känsla för hela miljön och inte bara en liten del av den. Nåja, den här första gången får ju räknas som ett litet test.
Denna adress hade jag lite problem med att hitta först eftersom jag hade prickat in det fel på kartan. Här låg alltså Dandy Shop, på Ystadsgatan 41, som erbjöd "annorlunda högklassisk striptease och bra filmer", bland annat den 10 januari 1971.

stadsvandring

Har varit på min första photo tour. Gick runt Möllevångstorget och på Nobelvägen för att fotografera några av de platser där sexklubbarna låg. Jag var på fem ställen, varav två vet jag visade film. Vissa byggnader fanns helt enkelt inte längre -- Nobelvägen 33, till exempel, bara finns inte. Där jag tror att nummer 33 kan ha legat finns en cykelbana... Någonstans där i krokarna låg i alla fall Villa Banaholm som den 10 januari 1971 annonserade "I dag stor sexgala med publikens medverkan".

Det var ganska blåsigt. Jag lägger ut bilder i kväll.

I övrigt har dagen bestått av två intressanta docentföreläsningar. Michael W Ross presenterade forskning om "The Internet and Sexuality into the Second Decade: From Old Myths to New Myths?" och Lars Plantin om "Föräldraskap och internet - Nya mötesplatser och informationsvägar kring det moderna föräldraskapet".

den promiskuöse kalle blomkvist

Lite off topic för den här bloggen: Såg Män som hatar kvinnor i går. Eftersom jag är mycket, mycket förtjust i böckerna och framför allt den första, och ganska pessimistisk inför svensk films förmåga att förvalta den välskrivna spänningslitteratur som finns, var det med skepsis och bävan jag tog mig till biografen. Den var bättre än jag hade trott, faktiskt, och Noomi Rapace var en inte helt oäven Lisbeth Salander. MEN: Why, oh why har de tagit bort alla Mikael Blomkvists kvinnohistorier??? Jag VET att många tycker att de är pinsamma redan i boken, jag förstår att det hade blivit skrattretande med Michael Nyqvist som något slags folkhemsdonjuan, jag misstänker ett visst mått av moralism och naturligtvis måste man skära bort bihistorier för att skapa en tät film MEN MEN MEN det enda som nu återstår är Lisbeth och Mikael i en lätt pinsam love story, där alla skämten görs på hans bekostnad och även om Lisbeth varken i filmen eller boken är lammköttsmaterial fanns alla de där kvinnorna i femtioårsåldern i boken som en motvikt till tjugofyraåringen.

Annars: försöker få undan en massa admin shit för att kunna koncentrera mig på förberedelser inför föreläsning om porrfilmens historia på torsdag och presentation på temadagen "äga rum" på måndag.

PS: Varför kallar ett flertal recensenter (minst två) Salander för anorektisk? Framför allt i filmen är hon ju ett (om än deffat) muskelknippe och det markeras tydligt i boken och lite implicit i filmen att hon inte har några ätstörningar.

också i går...

... gick det bra och var mycket givande. Det är lustigt hur ungefär samma presentation (inte riktigt förstås) kan bli väldigt olika diskussioner i olika seminariesammanhang. Jag fick i alla fall luftat mina funderingar över filmbredd och vi pratade rätt mycket om Super8. Sedan hade jag ju scannat in en del av annonserna som jag visade i powerpoint och vi diskuterade också dessa en hel del.

I dag har jag fått tag i en skatt! På stadsbyggnadskontoret hittade jag en karta över Malmö från 1974. En kopia sitter nu på min anslagstavla. Den andra får jag fundera lite över vad jag skall göra med för att den skall vara så användbar som möjligt...

kort uppdatering

Jag hittade AVN-texten där jag läste om sex shopens orientering mot en kvinnlig kundkrets. Det var i februarinumret 2007, om "what women want". Man kan klicka här (obs, explicit material!) och sedan gå till "past issues" där man kan hitta det numret. (Det gick inte att länka direkt.)

Såg att det senaste numret hade kommit. Har inte hunnit kolla in det ännu, men det finns också på den länken för den som är hugad.

fortfarande filmbredd

Seminarium igen. Fast i Lund den här gången. Skall presentera mitt projekt precis som jag gjorde här i Malmö i förra veckan. Det är möjligt att jag kan få frågan om filmbredd lite luftad, för det behöver jag nog. Håller på att läsa om Schaefers artikel, nu med nya understrykningar. Den kommer att se ut som om vartenda ord i den är viktigt när jag väl är klar med den!

Men amerikanska förhållanden är inte jämförbara med svenska. Eller jo, jämförbara är de naturligtvis men det går inte att direkt överföra till svenska förhållanden. Till exempel pratar Schaefer om hur 16mm-filmen fungerade som en övergång till den berättande, pornografiska filmen på 35mm. Hur det billigare formatet innebar att den riskabla investeringen (riskabel eftersom obscenitetslagstiftningen var tolkningsbar) blev mindre riskabel, hur berättelserna fungerade som ett slags försvar av det (ännu ej hardcore-) pornografiska eftersom filmerna skulle kunna sägas ha "social redeeming value", hur filmerna visades på små "storefront"-biografer och ofta producerades av biografägarna själva (som Mitchell Bros i San Francisco, de som senare gjorde klassikern Behind the Green Door i 35mm och färg).

Även om Eugen Vörhmann regisserade filmer som visades på hans biograf Fenix i Stockholm, vet jag inte om han kan sägas vara representativ.

uppföljning på formatfrågan

Lite uppdatering av formatfrågan: jag gjorde några snabba stickprov i Kvällpostens annonsering under sjuttiotalet, helt enkelt januari 1973, 1975 och 1977. En postorderannons för Please saluför filmer (och utrustning) i Super8. Annonsen är från den 17 januari 1977. (Filmprojektorn kostade 95 kr, ett paket med 26 st färgfilmer kostade 129:50.) Den 21 januari 1975 annonserar Sex Night Club Picant att de visar "Riktig biofilm (16mm) med ljud och färg", vilket skulle kunna indikera att man vanligtvis visade Super8 eller 8mm på sexklubbarna. Vilket i sin tur skulle kunna innebära att filmerna inte hade gått genom biografbyråns censur eftersom man i så fall köpte in filmerna via exempelvis en postorderfirma som för privat bruk.

Som Klara påpekar i kommentarerna har sexploitationforskaren Eric Schaefer skrivit i Cinema Journal om formatfrågan i USA. Artikeln "Gauging a Revolution: 16mm Film and the Rise of the Pornographic Feature" finns också publicerad i antologin Porn Studies.

sex shop i dag

Besökte Taboo i går. Det ligger nära min arbetsplats och är en känd samtida sex shop i Malmö. Jag vet åtminstone två ställen till: Grottan, som torde vara den äldsta nu existerande sex shopen i Malmö och ett lite skumt ställe på Bergsgatan som bara heter Film&Video och har traditionellt svarta fasader. Taboo bekräftade annars min tes om hur sexklubbar/sexbutiker har förändrats för att anpassas till tiderna -- den var delvis kvinnoorienterad, med en hel vägg med dildos och massageapparater. Många varianter på Mr Rabbit... Mycket sexiga underkläder. En del av porrfilmerna riktade till par. De "svarta affärerna" har blivit vita. Uppfattar att detta är en generell trend, är rätt säker på att jag läst om det i AVN.

Men nu till det intressanta: de visade film. På en dörr en bit in butiken satt en lapp om filmvisning och jag gick och frågade i kassan. För 75 kr får man gå in och bakom den vita dörren finns enskilda rum med filmvisning. Eftersom jag är lite blyg av mig, lyckades jag inte ta mig mod till att gå in och titta, men det kommer, det kommer.

himmel, helvete och 8mm

Har nu äntligen sett filmen som det verkar som om "alla" har sett: Svezia, inferno e paradiso, en italiensk dokumentär om Sverige från 1968. Den har faktiskt visats på Sveriges television, 1971, på uppmaning av Vilgot Sjöman. Ni kan också läsa här. Den var högeligen intressant och påminde väldigt mycket om en dokumentärfilm Mai Zetterling gjorde för BBC 1962, The Prosperity Race, som också den orsakade ramaskri bland svenskar boende i England. Man skulle nästan kunna se Svezia som en uppsexad remake i färg... för det var rätt mycket om svenskarnas frigjorda men alienerande sexualliv i den.

Annars håller jag på att grubbla över format för tillfället: 35mm, 16mm eller 8mm? Hur visades porrfilmerna på sexklubbarna egentligen? Sannolikt inte 35mm, väl? Det är inte omöjligt att ta reda på, men det är viktigt för det handlar om hur filmerna införskaffades och huruvida de gick genom censuren eller inte. För även om man kunde köpa pornografisk film via postorder på 8mm, så tror jag inte att de filmerna gick genom Statens biografbyrå eftersom det var först med videovåldsdebatten i början av åttiotalet som det där med offentlig visning kontra visning i hemmet blev en stor fråga. Tror jag i alla fall. Måste kolla upp det närmare.

äga rum

Jag skall prata om mitt forskningsprojekt på arkitektskolans temadag arkitektur och genus den 23 mars. Temadagen har fått namnet "Att äga rum. Kritiska perspektiv på arkitektur och makt i det offentliga rummet" (jag hittar ingen länk) och mitt projekt passar ju faktiskt ganska väl in i det temat. Inte bara för att det blir alldeles särdeles supertvärvetenskapligt på ett kul sätt (filmvetare från Hälsa och samhälle pratar på arkitekturtemadag på Lunds Tekniska Högskola...), utan också av personliga skäl är jag väldigt glad över att få vara med.

undervisning i dag

I dag är det undervisning som gäller. Jag skall prata om "Sexuella stereotyper" -- ett svårt ämne, betydligt svårare än jag tänkte mig när jag satte upp det på föreläsningsschemat. Det är svårt för att det är svårt att hitta en bra position utifrån vilken man kan betrakta stereotyperna. Vi säger ofta att stereotyper är dåliga och i många lägen är de ju det också. Samtidigt är de också absolut nödvändiga, både på ett grundläggande vardagsplan för att vi skall kunna organisera våra intryck och i olika kulturella sammanhang eftersom stereotyper är väldigt effektiva när man skall berätta en historia. Men tittar man närmare på vissa stereotyper så ser man att det är djupt obehagliga strukturer som ligger bakom dem.

seminariet i går...

... gick bra. Det var en ganska intensiv sejour och jag var rätt mör efteråt men massor av input, infallsvinklar, synpunkter, litteraturtips, osv. Jag är mycket nöjd. Det enda problemet som jag känner av just nu är att det är för stort, jag måste avgränsa det eller lyfta ut vissa portionsbitar som är rimliga att ta sig an under dessa två år. Samtidigt är det ju så roligt när man har börjat med ett projekt och man inser hur mycket det finns att göra...

projektpresentation

I dag skall jag presentera mitt forskningsprojekt på forskarseminariet Kön, sexualitet, socialt arbete här på Hälsa och samhälle. Kul och lite nervöst. Den här typen av presentationer är alltid ett bra tillfälle att sammanfatta och peka ut riktningar och eftersom postdoktoral forskning inte riktigt är samma sak som att skriva en avhandling till är det nog ganska vettigt. Jag tycker att jag har massor av artiklar, konferenspapers och annat att skriva framöver och jag får nog erkänna att det spretar lite i alla möjliga riktningar. Och jag hör till den sortens människor som måste ha En Plan. Gärna en mycket utvecklad Plan, som innehåller alternativ för tänkbara scenarion och ändå ett visst utrymme för improvisation ifall det skulle krävas.

sexual conduct och kärlekens språk

Nu har jag börjat läsa en bok som jag uppfattar är en klassiker i sexologisammanhang: Sexual Conduct: The Social Sources of Human Sexuality av John H. Gagnon och William Simon. (Kolla också här!) Den gavs ursprungligen ut 1973 men kom i en ny och något reviderad upplaga för bara några år sedan (2005, närmare bestämt). Den lyfter fram tanken att sexualiteten -- som vanligtvis betraktas som något naturligt, ett biologiskt imperativ -- också är ett beteende som vi socialiseras in i, närmare bestämt genom att det finns ett slags manus -- "script" -- som vi är bekanta med och som påverkar våra sexuella impulser och beteenden. Även om själva ursprungstexten är gammal och förordet tar upp allt som hänt sedan boken kom ut första gången (Foucault, gay-rörelsen, aids, kvinnorörelsen, queer-teori osv), känns den ändå fräsch och relevant. Fast det kanske mest beror på att jag fortfarande är på inläsningsstadiet vad gäller sexuell teori. Den här idén med "script" är ju lite kul och jag är nyfiken på om den är användbar i mitt arbete med pornografisk film -- Gagnon och Simon skriver en del om pornografi men jag har inte kommit dit ännu.

Samtidigt håller jag på att försöka beta av den svenska pornografiska/semi-pornografiska filmproduktionen från sjuttiotalet. Det senaste var Mera ur kärlekens språk (1971), uppföljaren till den framgångsrika sexualupplysningsfilmen Ur kärlekens språk (1969). Båda är regisserade av Torgny Wickman som också gjorde exempelvis Anita - ur en tonårsflickas dagbok (1973) som jag skrivit om i den här antologin. De där wickmanska sexualupplysningsfilmerna är ganska fascinerande -- mitt intryck är att de faktiskt och verkligen drivs av ett slags sexuellt missonärskap snarare än vad svenska recensenter vid den tiden kallade "spekulation" och "profithunger". Samtidigt är de, med nutidens ögon, extremt naiva. Allting är "naturligt", sexualitet är främst "ömhet" och porr är "sagor".

Mera ur kärlekens språk innehåller också scener från en sexklubb i Köpenhamn som är intressanta för mig. Även om det sannolikt är redigerat och tillrättalagt för att passa filmen och dess budskap är det trots allt tagningar inifrån en sexklubb, med pågående nummer (ingen filmvisning dock...) Det finns också scener från en porrinspelning.